Vardagsrasismen kryper både här och där. Fick nyligen ett sms av en vän som berättade att en person åkt dit för snattning på butiken där vännen jobbar med tillägget "han hette ju inte Svensson precis".

Jag svarade mitt vanliga svar, att jag tycker att det är äckligt att säga så. Att det tyder på en okunskap. Att det för hundra år sedan troligen var våra förfäder som gjorde de brott som gjordes då. Vi är nämligen båda sprungna ur den fattiga myllan och i alla samhällen brukar det vara de fattigaste som begår mest brott.

Så mycket mer blev det inte av den diskussionen. Det blir det sällan av klassisk vardagsrasism, man bara häver ur sig några konstateranden om att invandrare gör si eller så.

Detta, att leva på vardagsrasismen, är något som de bruna politiska krafterna gör. De späder på vår rädsla för de skitfarliga invandrarna som kommer hit och snattar i våra butiker. Anklagar det diffusa mångkultur för att vara ett hot och på klisterlappar undrar, vem ska ta kampen mot mångkulturen, du eller dina barn? Illustrerat med en mini-Ingo för att det ska appellera våra blonda vikingahjärtan.

Men vem gör brotten? Vilken grupp kan man egentligen peka ut som den allra värsta? Det är mycket enkelt. Vi behöver inte rota i spalter som heter födda i Sverige, förra utrikes eller födda i Sverige av föräldrar föda utrikes.

Statistiken pekar väldigt tydligt ut en grupp av människor som vi alla känner, männen. Av alla brott som begås är det i 80 procent av fallen en man som har ställt till det.

Trots att det är så markant talas det aldrig om detta från dem som sägs värna både det ena och det andra av hederlighet. De som representerar rasistiska och nazistiska åsikter också själva är män. Män som utför hatbrott, som sysslar med nedskräpning av det offentliga rummet med sina förbannade klistermärken och som slåss.

I Brottsförebyggande rådets statistik finner jag att för brott polisanmälda 1997-2001 är utföraren 14 procent födda i utlandet. Ungefär lika stor andel av befolkningen som är invandrare. Allt är beroende på hur man räknar naturligtvis.

Min poäng går oavsett räknesätt  inte att komma undan. Invandrare är må hända överrepresenterade i brottsstatistik, men det är ingenting jämfört med vad män som grupp är. Trots detta, inga uppmaningar om att kasta ut männen eller hatbrott mot människor bara för att de är män.

Som fenomen är det intressant ur aspekten att statistik bara är intressant när den bevisar det man själv önskar, nämligen att det till exempel skulle vara något i blodet på icke-svenskar som gör dem sämre generellt. Det handlar absolut inte om brottsbekämpning.

Då vore det mer relevant att fråga efter vad är det i blodet på män som gör att de slåss, stjäl och gör inbrott i så mycket högre utsträckning än vad kvinnor gör?

Det viktigaste är ändå inte detta. Det viktigaste är att ser man till människor som grupp så är de allra flesta vänliga och ärliga. Oavsett ursprung och avsett kön. Skithögarna verkar vi få dras med, men många gånger är de tyvärr bara ett resultat av ett samhälle som svikit dem, men det är en annan historia.

Ledare i dag i Söderhamnskuriren och Ljusdalsposten

Påminner mycket om inlägget jag gjorde i fullmäktige i går, men jag hade faktiskt skrivit detta innan.