Nolltolerant mot skitsnack om politiker är en nödvändig kampanj. Hoten och våldet mot förtroendevalda ökar. Helt oacceptabelt.

Jag skulle gilla om fler medborgare hörde av sig direkt till mig som lokalpolitiker för att ställa frågor om hur jag tänker när kommunen behöver spara, varför jag varit med och lagt ner verksamheter eller vad jag egentligen tycker om jämställdhet. Det förvånar mig hur få som tar direktkontakt med sina politiker när det är så lätt. Bara att klicka med musen, som de sade i en gammal reklamfilm. Men det är precis så lätt. Ringa går lika bra.

Det vore också kul om detta skedde med god ton. Under mina första snart fyra år som förtroendevald har en enda person ringt mig för att ställa en fråga, det var trevligt. På arbetsplatsen och av vännerna har jag fått smarta frågor som jag försökt besvara lika klokt. Jag har pratat med många på torgmöten och det är inte alltid särskilt roligt. Många är förbannat otrevliga och skriker faktiskt som femåringar utan att lyssna. Man häpnar. Visst, forum där folk bara får ösa ur sig kanske behövs, men det finns professionella för det.

Jag och andra politiker viker en större del av vår fritid för att sätta oss in i, diskutera och fatta beslut som påverkar allas vardag. Vi gör det för att vi tror att en bättre värld är möjlig, även om vi tror på lite olika sätt mellan partierna. Vi gör det för att vi är de som är valda till det just nu, men det hade precis lika gärna kunnat vara andra som är intresserade av att forma framtiden.

Vi har valt att ha ett demokratiskt, representativt system där vem som helst har möjlighet att sitta i beslutande församlingar. Otroligt och fantastsikt om man jämför med andra system som funnits tidigare och fortfarande finns i andra länder där pengar, kön eller hot om våld är det som bestämmer. Men är svensken generellt glad över detta? Oh nej, politiker får äta skit på insändarsidorna, i annan media och i privatlivet.

Hur glad blev jag egentligen av bokpresenten "Våra politiker och andra dumheter"? Hur skoj är det när man bemöter tomma uttalanden med fakta och får veta att man inte ska tro att man är något? Hur spännande är det att få ett dödshot sprejat på väggen på sin arbetsplats för att man tagit tydlig ställning mot nazismen? Olika grader, samma förvånande förakt.

Det är definitivt inte ett pris man ska vara beredd att betala, och många har därför valt att istället för att fortsätta utnyttja sin demokratiska rättighet att jobba politiskt hoppat av. För att andra, ofta helt vanliga, människor beter sig riktigt illa.

Media uppmärksammar problemet som ett reellt hot mot vårt demokratiska system. Folk ledsnar på eller vågar inte längre utföra sin politiska gärning då deras liv inskränks i alltför stor omfattning. Mest utsatta är Sverigedemokraterna. Jag tar klart ställning emot den människosyn det partiet representerar, men de förtroendevalda ska icke röras.

Nolltoleransen kan börja vid respektive köksbord. Istället för att muttra surt över politiker är det dags sätta sig in i sakfrågor, hitta en bättre läsning och ringa lämplig politiker. Alla är så välkomna!

Publicerad i Ljusdalsposten, Söderhamnskuriren vecka 16