Jeans är mitt älsklingsplagg. Ihop med en rejäl huvtröja. I dag spontanköpte jag ett par jeans. Vanliga ljusa. På HM.
(Nu får jag en känsla av att jag skrivit om det här tidigare, men det tål att upprepas)

Tidigare har jag alltid köpt jeans som kostat dyrare än så. Som Lee, Wrangler eller på den tiden Crocker var dyrare än vad de råkat bli nu. Det är de tre märkena, mest Lee, som jag kört på. Jag har pyntat upp 1000 kronor och kunnat använda brallorna max ett halvår. Sedan har jag nött ut dem i grenen. Jag måste gnussa med låren på något särskilt, speciellt sätt när jag går.  Kanske skulle jag egentligen bara ha helskodda ridbyxor. Det har inte haft någon betydelse om jag varit tjockare eller smalare heller. Hål har det blivit.

För ett år sedan ledsnade jag på det och har provat en del hälften så dyra jeans. Det har gått lysande. Riktigt lysande. Inte för att de är billigare, utan för att de har hållit så mycket bättre än bajs-Lee.

I övrigt handlar jag knappt aldrig (men det förekommer) på HM. Varför vet jag inte, men det är inte min grej. Jag handlar kläder på Stadium, Lindex och så får jag massa T-shirts och tröjor i roliga/viktiga världsförbättrarorganisationer som jag är med i. Fast… nu för tiden handlar jag inte särskilt mycket alls. Man blir inte lyckligare av kläder. Finare möjligen, men inte lyckligare.

På intervjun i dag sade jag att lycklig blir jag av att klappa valpar och kattungar. Barnsligt kanske, men sant.

(från www.text.nu)