Egentligen ska väl långfredagen vara den längsta dagen under påsken. Då allt ska gå i svart och man får inte göra något kul. Fast lyckligtvis gäller ju inte det så mycket längre. Ett helt samhälle ska inte behöva lamslås för att en person för 2000 år sedan dog den dagen. Han sägs ju dessutom ha återuppstått kort därefter, så honom är det väl minst synd om av alla.

För några år sedan var jag världsbäst på att fira långfredag. På grund av en hjärtesorg vägrade jag gå upp ur sängen och min mamma matade mig med fil på en sked. Cirka tre skedar åt jag på en dagen. Mamma pallade också upp mig på en stol i solen för det skulle vara bra på något sätt. Jag reste hem med tårarna sprutande och råttorna i en bur på tåget. Lyckligvis åkte Anna hemhem på samma tåg så hon såg till att jag överlevde resan. Slet ut råttorna ur buren för det var bråttom. Stackars sötaste Carro och Sussi. Det var vad jag kallar en dålig dag, men ingen såg nog världen mer i svart än vad jag gjorde då. Som man ju "ska". Planerar inte att göra om det dock.

I dag rullade tiden ganska sakta men på ett positivt sätt. De två saker jag föresatt mig, att söka kurser och springa rundan igen. Som bonus sov jag två timmar också. Vaknade av att Markus hade den hemgjorda tomatsoppan klar. Han är bra han.