-Ska vi öppna regnbågsbron? Den frågan är precis så abstrakt som den låter, men ändå i Di Levas värld inget konstigt. Jag hade förmånen att uppleva en föreställning med honom i helgen. Först vill jag göra klart en sak, jag är ingen tjej som blir glad av rökelse, valsång och annat som jag kategoriserar som flum. Jag är som jag inbillar mig att de flesta andra i publiken, helt vanligt mycket andlig, inte särskilt alltså. Det är därför vi mår så bra Di Leva. Han är totalt öppen och samtalar med oss om att vara människa på ett sätt som berör. Inte ovanifrån likt predikanter och Jesuspratare som tror sig sitta på sanningen.
Di Leva är en berättare som mycket precis sätter fingret på hur vi lever. Vi beter oss så att uttrycket "den ena handen vet inte vad den andra gör" fyller en funktion. Jag jämför det med att vi måste ha behandling för spelberoende för att vi tror att vi måste ha Jack Vegasmaskiner. Di Leva tar oss med i en saga. En djurvän köra på en fågel. Han tar med den till veterinären och lyckas rädda den. Fågeln släpps fri i skogen. Glad och uppspelt över hur bra det gick åker mannen till stan för att inhandla berusningsmedel, som kunde ha varit bedövningsmedel om fågeln dött istället. Men fågeln möter en jägare i skogen som skjuter, dödar speciella fåglar och den säljs i delikatessbutiken. Dit mannen går efter besöket på Systembolaget. Han köper ovetande hem samma fågel. Den sitter han under kvällen och tuggar på och prisar sig själv för att är en sådan god man.
Di Leva propagerar för statlig lön. Han vill att vi ska använda frigjord tid till att promenera ett par timmar tillsammans några gånger i veckan och äta frukt. Vi kommer att sprida fruktkärnorna och snart kommer Jorden snart att bli den prunkande oas den en gång varit och som vi så väl behöver. I en värld där den plastbit som kallas ID-kort är viktigare än vad vi själva är när vi vill hämta ut ett paket.
Di Leva fnissar, skojar, dricker vatten och sjunger sina välkända sånger som lyfts en dimension av hans prat. Han driver ofta med manligheten, att män är rädda för det mesta, särskilt att inte ses som riktiga män. Därför behöver män ut i skogen med vapen, penisförlängare och döda sällsynta djur.
Di Leva är trygg i att han är den manligaste mannen i sin lila kaftan med mönster av fjärilar och regnbåge. Han snurrar runt över scenen, fnissa råt sig själv och får varje mungipa att lyftas mot himlen. Han talar om kosmos, om lycka och lugn. Hela tiden öppen och avväpnande. Ingen, absolut ingen kan se på Di Leva och säga att hans budskap saknar substans. Det innehåller ingen allsmäktig och straffande gud, det innehåller inga pekpinnar eller konstigheter. Han vänder och vrider på roller som vi själva valt att anta och leva efter, trots att de skaver.
Det Di Leva gör är egentligen bara en show, han lever på att ge oss en upplevelse av att må rätt igenom bra för en stund, även om jag är alldeles för stel för att skrika högt när vi förväntas göra ett gemensamt glädjetjut. Men det får vara okej, hans budskap till den stressande världen får kosta inträde, medan han väntar på den statliga lönen.
Ljusdalsposten/Söderhamnskuriren