Sedan de där små påsarna gjorde inträde i mitt liv (Markus äldre kvinnliga släktingar tackar jag för det) har det blivit åtskilligt mycket mer sallad än innan. Nu förstår jag till och med varför det finns vanlig tråkgrön sallad.

Observera att inläggets titel är en Di Levasång. Jag tänker bara på honom nu för tiden. Det kommer mera.