Kvällens föreställning på Spegeln var faktiskt oemotståndlig. Jag är inget stort Dilevafan men kan tillräckligt för att sjunga med högt i de flesta låtarna, och det är meningen att publiken ska sjunga. Vid andra tillfällen ska man blunda eller skrika ut sin kärlek. Sånt gör inte jag. Vill inte syssla med sådant i grupp, rycks inte med.

Ingen, ingen kan argumentera mot Dilevas kärleksbudskap. Han är avväpnanade och så antimacho att inte ens de räddaste männen kan provoceras.

Jag tänker att om alla skolor hade en kamratstödjare som Dileva i korridorerna ser Sverige annorlunda ut om tio år.