Regeringens utspel i energifrågan handlar om att hur man än vänder och vrider på det står vårt hopp står till kärnkraften. Klyvning av urankärnor är det som ska få våra fabriker att gå runt. Resterna av processen måste isoleras i 100 000 år för att skydda allt från strålningen. Tanken i dag är att de här resterna ska gjutas in i flera olika lagar i vårt berg. Det känns lite oroväckande att i veckan hitta en kantartikel som bara de observanta läser i kvällstidningarna som handlar om hur detta slutförvar ska ske. Svensk Kärnbränslehantering, SKB, har nu två platser kvar som alternativ i Sverige, Oskarshamn och Forsmark. Oskarshamn lär ha gett "usla resultat". Slutklämmen i notisen är därför "Något som ska ha tvingat SKB att vända blickarna mot det sista kvarvarande alternativet -uppländska Forsmark" Vi har alltså ett problem med slutförvaret.

I andra änden finns brytningen, en process i flera steg där det hela tiden läcker radioaktiva partiklar med ökad risk för cancer hos arbetarna och där närmiljön förstörs för generationer framåt. Svenska kärnkraftverk idag importerar främst från Kanada, Ryssland och Niger. Fundera på om du tror att något av de länderna inte upprätthåller säkerheten för de människor som jobbar i gruvorna eller kanske på ett undermåligt sätt styr upp områden där den brutna uranmalmen vistats. Vi har alltså ett problem vid brytningen.

Uran finns inte i obegränsad mängd i jordskorpan. Om uran används i samma utsträckning som idag så räcker det lättillgängliga uranet i världen upp till 50 år till enligt Internationella atomenergiorganet, IAEA. Ökar användningen av kärnkraft räcker det inte så länge. Behöver i ett sådant läge brytningen av uran fortgår blir utvinningsarbetet mer omfattande och ger ännu större påverkan på miljön och människors hälsa. Vi har alltså problem med tillgången.

Under 2008 gjorde Stanford University i USA en studien "Review of solutions to global warming, air pollution, and energy security", "Översyn av lösningar till den globala uppvärmningen, luftföroreningar och energisäkerhet". I den jämförs olika sätt att producera el och slutsatsen är tydlig, kärnkraft är ett av de sämsta alternativen om man vill rädda klimatet. Kärnkraft är också dyrare än energieffektiviseringar, biokraft, vindkraft och snart dyrare än solenergi. Vi har alltså meningsskiljaktigheter kring hur bra kärnkraft är.

Nu pågår samtalen över blockgränserna. Inget är ännu klart om hur den långsiktliga planen kring energipolitiken ska se ut. Just att den ska hålla ett tag torde vara tillräckligt för att utesluta expandering av kärnkraft som ett alternativ.

Hållbarhet ska vara honnörsord när vi blickar in i framtiden och redan 1980 bestämde svenska folket att det var så man ville ha det. Idag står vi och darrar i ett läge där några kräver kärnkraft för jobben, några för industrin och någon för sina barnbarns skull. Alla exempel på mycket kortsiktiga sätt att se på energiproduktion. Media blåser upp rubriker och plötsligt har det blivit en allmängiltig sanning att kärnkraften frälser oss. Kunskapen pekar dock på något helt annat. Då har jag inte ens nämnt risken för ett haveri.

Ledare i Söderhamnskuriren och Ljusdalsposten vecka 8