Det är inte min grej, det kan man konstatera. Det har absolut inget med min sambo att göra. Han är fab. Ska jag bo med någon finns det ingen jag hellre väljer än just han. Just för att man får umgås en del. Jag var väldigt lugn med att ha ett distransförhållande i två år. Jag hade varit väldigt lugnt med att fortsätta med det. Nu slumpade det sig så att han fick jobba för brödfödan här uppe och jag är så himla unik i att vara en tjej som inte drivit förhållandet till samboskap, mest anlagt bekymmersrynka när saken kommit på tal. Tjejer ger upp sin självständighet för snabbt, efter två månader flyttar de ihop och tror att lyckan är given. Sedan blri det gråt och tandagnisslan. Lite rätt åt dom.

Ni som tror att det handlar om för lite kärlek kan äta en kaktus. Det har inte med det att göra. Det handlar om att jag älskar att vara själv. Älskar att syssla med mina egna saker och inte gillar att ta en massa hänsyn sådär privat. Som att låta disken ligga en vecka om jag vill. Kunna säga min och mitt och mina om saker. Prata om dig och mig, inte vi. 
Trots det skulle jag säga att det går bra. Jag överväger att dela in hyllorna i kylen så att man får en privat. Det som står på den får den andra inte ta annat än i händelse av hungersnöd. Vi är så lyckligt lottade här så det kommer aldrig att hända.

Jag hoppas också att vi blir fortsatt så lyckligt lottade att vi inte blir ett sånt unhappy couple som gör allt de kan för att hålla fasaderna uppe. Snuskigt hur många som håller ihop bara för sakens skull. För rädslan att vara själv. Jag är trettio år. Jag skulle i dag inte vara rädd en skund för att vara singel, om det skulle krävas. Å andra sidan vill jag väldigt gärna vara med Markus. Nu har det slumpat sig så att vi bor ihop. Det var inget mål för mig, men det är praktiskt på många sätt. Förutom snarket då. Inte mitt snark.
 
Ni behöver inte vara oroliga alltså.