Igår såg jag alltså Revolutionary road. Winslet och DiCaprio spelar ett par som blir precis så trista som de hade sagt att de inte skulle bli. De lever ett svenssonliv men låtsas att de står över det, att de är mer speciella än de andra. Vid insikten om att det inte alls är så, de är precis så boring som de andra, så startar en jobbig process med skrik och bråk och mycket dramatiskt slut.
Vem är det som lider mest i filmen? Kvinnan. Ett hinder för dom att kunna styra tillbaka till den ursprungliga planen är att hon blir gravid vid fel tillfälle. Hon önskar inte barnet, och för det får hon sota. Hon utmålas som en riktigt dålig kvinna.
Slutsatsen blir alltså att om man som kvinna inte vill ha barn är man en avart, något onaturligt.
Det är så klart i sig en rolig diskussion, eftersom det rör upp så många konstiga känslor. Även hos tjejer som annars kan ses som sunda och icke-konservativa. Jag vet inte riktigt var i den här röran som jag vill gripa an, men hela konceptet kring relationer är spännande. Och lite jobbigt. Jag funderar massor på det, just utifrån att jag aldrig vill bli stuck i något som jag inte hade tänkt från början. Jag lyssnar väldigt mycket, läser väldigt mycket och konstaterar att många relationer runt om mig är fyllda med märkliga förutsättningar. Att det får vara som det är, till exempel för att det är enklast. Fastän viljan om förändring finns, men av något skäl går det inte att genomföra.
Precis som i filmen. Och att den part som är beredd att driva en förändring som skulle vara positiv skuldbeläggs. Att småbarnsföräldrar skiljer sig är vanligt. Hittar en siffra på Internet som säger att en fjädedel funderar på det. Det är intressantare för mig än hur många som gör det. Det betyder ju att fem av tjugo önskar sig ett annat liv än det som blev.
Man har ganska dåliga odds att få till ett lyckligt liv då. Kanske också helt utan barn. Det hittar jag inga siffror på. Det verkar också vara tjejen som har det tyngst. Men de flesta av mina kompisar är tjejer så det kan vara en orättvis slutsats.
Jag funderar verkligen över vad det är som gör att folk verkar sukta så hårt efter dels en relation och sedan det som kallas familj. När det är så mycket ångest sammanknippat med detta.
Tycker det är väldigt konstigt när många som haussar kärleken och tror på den så hårt, redan har misslyckats flera gånger men trots det verkar ha en orealistiskt bild. Jag tänker på de här ensamma mammorna som ett exempel från media. De drömmer om familjelivet, som de redan har haft en gång. Uppenbart var det inte så fantastiskt.
Eller i en parallellvärld till denna, scrapvärlden, där familjen utmålas som det ultimata, men där historien många gånger handlar om barn med flera olika pappor. Samlingsmammor som min vän E brukar kalla dom.
Jag kommer aldrig till någon punkt i det här. Jag skärms enormt av att när man skrapar bara lite på ytan i till synes lyckliga relationer väller de mest häpnadsväckande saker fram. Man behöver knappt fråga så sprutar det i alla fall. Usch. Varför stelna och nöja sig med det?
Det är väl en utmaning helt enkelt. Som man inte måste ta, för man måste inte passa in i en mall.