Inte alltid när man är på konferens är maten smakig, och liksom gör att det känns värt det. Idag var det precis det motsatta. Konferensen hölls på Winn och då får man äta på hotellet, där matsället heter Absint. Och det var brunch. Brunchen från himlen kan man säga. Även för en vegetarian. Det fanns varmt och kallt och efterrätter. Jag är fortfarande helt sjukt mätt, så bakelsen som Markus hade köpt till mig gick inte ner i sin helhet. Sockerbullen får vila i sin påse för det går bara inte.
Absint!

Dator+läsk+budapest (så klart kunde jag bakelserna i På spåret igår)

Om man gillar färg, snygga saker och cool tjej kan man hälsa på Elise. Fast hon bor i ett annat land långt borta kommer hon så nära med detta underbara nät.

Elises söta grejer i form av scrapattiraljer få komma hem till mig ibland så jag har ett lager. Om man fick önska egenskap som man anser sig sakna idag skulle jag mest av allt vilja kunna teckna. Inte bildskönt kanske men coolt. Det kan två av mina systrar på ett väldigt skoj sätt. Men jag är avarten som är bäst på att skriva och läsa.

Så här sade hon under 2008 i en intervju i SvD:

- Jag har tyvärr en tendens att impulsköpa marsvin. När jag var yngre hade jag periodvis hela köket fullt. Men på senare år har jag blivit bättre på att lägga band på mig.

Jag menar alltså länspolismästare Carin Götblad. Det gör mig på gott humör för när jag gör onödiga saker  (fast det är ju sjukt sällan) så surfar jag och tittar på bilder på söta djur. Främst marsvin, hamstar och hundar. Ibland, i kombinaiton med att jag gillar alla fluffiga saker, känner jag mig lite barnslig. Men Carin är min räddare. Hon har rätt perspektiv på det mesta. Hon lär inte dricka alkohol till exempel. Vittnar om eftertanke och inte strömföljning.

Kanske är Carin sugen på en sådan här godis?

Bild från img.dailymail.co.uk

På aftonbladet.se ser det just nu ut på det här sättet. Nu har jag bloggat lite småelakt om Littorin tidigare idag, men det var faktiskt inte mitt fel.

Om man har sinne för riktig humor vill säga.

Min kompis Susanne messar följande :

Johan och jag satt och pratade och ditt namn kom upp några gånger.
Joel frågar då sin mamma; är Elin din mästare eller?

För övrigt har mästaren tränat idag.

Om jag inte städar mina tre olika mejlboxar minst varannan vecka blir det kaos (det väller in med blandat innehåll) och jag går i ständig skräck över att ha missat något. Bestämde just att jag numera ska städa dessa varje fredag. Varje!

Självklart tar jag bort eventuella spam och ovidkommande direkt.

Bara så ni vet, det är ingen skabbig kohud som är under.

Hur kommer det sig att många många föräldar som själva aldrig går i kyrkan annat än möjligen bjudna på andras dop eller bröllop, väljer att döpa sina barn.

Att döpa ett barn handlar inte om att ge ett namn eller säga välkommen till världen. Det handlar om att göra barnet till Jesu lärjunge. Det är precis så de säger.

Har man själv en levande kristen tro finns det en logik i det, även om jag inte tycker man ska tvinga på andra någon religion. Att döpa ett barn är ju att inte låta det välja själv, lyckligtvis kan man ju lämna kyrkan idag om man känner för det.

Men annars? En jag känner hymlade inte, utan sade att det bara handlade om presenter till barnet. Då är det ju tydligt. Ett annat skäl har kunnat vara att äldre släktingar inte skulle förstå varför man avstod eller istället skulle ha en namngivningsfest. Jag tycker att frågan är lite för stor för att egentligen köpa något argument för att döpa barn.

Kyrkan är också en stor hycklare som ger typ fadderbrev till personer som ska gudia barnen kring kristen tro i livet, fastän den vuxne inte ens är medlem i kyrkan.

Dop är många gånger bara ett löjligt skådespel och det är barnet som betalar det högra priset. För det har verkligen inte bett om att bli Jesu lärljunge.

Glatt är i alla fall att antalet borgerliga vigslar gått om antalet kristna vigslar. Kanske börjar folk förstå att det är löjligt att lova sin kärlek inför en Gud man inte tror på.

Av varselskäl är inte jag på mitt jobb just idag, möte tidigare idag istället.

Istället har jag kunnat kika på riksdagens interpellationsdebatt istället. Vad härligt! Av den har jag nu åter påmints om hur viktigt det är att inte visa precis vad man känner. Det är ett problem för mig för jag är liksom genomskinlig med vad jag känner. Jag skriker inte ut att en åsikt är puckad i debatter men mitt ansikte ojar sig.

Tack vara Littorin (han som förstörde A-kassan) och hans mycket osmakliga ansiktsuttryck i talarstolen ska jag nu försöka bli ännu bättre på att inte med kroppen visa hur jag känner i debatter. Endast orden ska tala. Littorin verkar ha överaktiva käkar. För inte tuggar han väl tuggummi i debatten?

Jag har ett tidningsuppslag med Littorin under min sophink.