Vi har haft ombesiktning på vår lägenhet alldeles nyss. Trevlig man gick runt, lyssnade, tittade och hade bekymmersrynkan. Klart är att vi ska få tapeter i åtminstone vardagsrummet. Kanske på fler ställen. Men så långt är jag nöjd. Lämnade över en 2.0-lista över saker som inte känns bra. De skulle börja till veckan. Ta bort konstigt dragna kablar och sådant.

Tidigare hyresgäst hade två katter (eller var det tre) och de har ägnat sig åt att klösa på tapeterna. Katter är ett otyg.

Just nu håller två stoooora flyttkillar på att bära in Markus saker. Sedan har vi att göra.

Fortsätt gissa på hålen. Pierre var inte ens i närheten.

Inför ombesiktningen av lägenhet imorgon har jag roat mig med att addera hål+krokar som finns i respektive rum.

Därför vill jag att ni gissar hur många det kan vara. Totalt för en trerummare och hur många av dessa i vardagsrummet.

Lycka till!

Mig händer det då och då (ganska ofta) att suget efter något att äta gör att det river och sliter i magsäcken. Och kanske till och med tarmarna. Man kanske matar med lite clementin. Lite physalis. Toppar med päron. Men det slutar inte. För det duger inte med vad som helst.

Det ska vara något fyllt av dåliga fetter, dåligt socker osv. Jag försöker vara hård. Jag ska inte äta något förrän Markus kommer hem. Då kanske det blir lite rester av ost och kex. Det torde fylla behoven.

Fast som vanligt lyxproblem. Pratade om det fenomenet med min mormor idag. Hon berättade att hon i väldigt många år (kan ju vara 25), när något varit en motgång tänkt: -Jag slipper i alla fall vara kärring i Ryssland.

Hon beskrev sedan den bild vi alla delar. Av små fyrkantiga, tärda, frusna gummor som troligen har magar som river och sliter på riktigt. Hon är klok min mormor.

Sedan pratade vi lite om hur konstigt det är när klagokören går igång och man förväntas gnälla över allt mellan himmel och jord, och så gör man inte det! Utan säger just sådant om kärringar i Ryssland.  Det blir dålig stämning. Behövlig. Folk behöver de perspektiven.

Jag gör saker i sakta mak till tonerna av Dr Hook. Har i alla fall fått ut ytterligare två kartonger på balkongen, tomma. Naturligtvis bannar jag mig själv lite för att jag har (som Jessica säger) så många små saker. Det underlättar inte precis.

Men redan imorgon kommer lite möbler och då kommer det gå så bra att få undan en massa, så golvet inte behöver vara förvaringsplats. Överväger att ta mig an jätteprojekt som att skruva ihop de överjordiskt söta bokstöden jag fick av Sara i julklapp. Med möss! Hon skickade ut mig ur en leksaksbutik i Bryssel för att inhandla dem åt mig.

Först ska jag göra lite av världens godaste mat till mig. Det vill säga steka franskbröd med ost mellan i stekpanna. Lite som en smak av heaven. Gört om ni aldrig gjortet.

Har också lite av mormors äppelmos på tining. Det ska jag äta ikväll.

Jag vill slå ett stort slag för 365 saker. Navid Modiri är min prins. Jag undrar fortfarande vem som har min skiva med honom.

Under 2008 hade jag ganska mycket saker att göra.

Under 2009 kommer jag att ha mer tid till kul tack vare följande:
Rekryteringsutbildning till rektor klar
Om en vecka är högskolekursen klar (och jag anmälde mig inte till en ny)
Behöver inte åka till Stockholm ofta för att träffa Markus.

Vad kommer jag förhoppningsvis att göra mer av:
Scrappa (big love, och nu med nya rummet…) ♥
Träffa kompisar ♥
Träna ♥

Det vore kul att rida åtminstone tre gånger under året också.

Jag har ingen säng nu.

Jag och min sambo (!!) sover på varsin madrass på golvet. Det är ingen bra kombo med att vara sjukt stel efter flytten. Det vanligaste som yttras när man ska upp eller ner på madrassen är spontanta utrop med anspelning på smärta.

Det är också kyligt i lägenheten och det blir inte bättre av att det är tretton grader kallt ute. Alltså sova med mycket kläder och dubbla täcken. Och filtar. Problem när man inte har så många.

Ljud runt om som man inte känner igen. Jobbigt att gå upp om man ska kissa för man vet att man kommer att gå in i något, särskilt jag som är den mest närsynta du känner.

Alltså precis som på läget. Utom den störiga typen som ska låta hela natten och det är ju alltså ett bra läger.

Inatt drömde jag att Ulrica Messing skulle vara idrottslärare på min skola. Och jag var elev på skolan. Hon hade orange byxor och gul huvtröja samt obligatorisk pipa runt halsen. Plus att hon såg mycket glad ut. Och frisk. Så där som hon gör på omslaget till Tove -hem och trädgård just nu.

Det är en bra benämning på hur livet ter sig när jag ska sortera mina kläder. (Fast det är ganska orättvist med tanke på delar av Afrika, Gaza osv). Täckt vardagsrumsgolv och många många högar. Hur gör folk med sina kläder egentligen? Finns det något bra system? Eller är det ett minimun som är det bästa.

Efter lite tandagnisslan och mycket ångest går en del i soporna och två bananlådor till bättre ändamål. Cirka tre flyttlådor går till vinden gör att omvärderas om ett halvår. Min kusin Anders vill troligen ha mitt finfina tält, säger hans mamma. Min kusin Sofia vill ha min kjol med komönster och Filipa K-koftor säger hon själv. Nu är hon snart 15. När hon var fem hade jag den kjolen och hon hade en matchande. Cykler liksom.

Har också gått igenom lådor med papper av typen tidningen från Vildmarkstinget i Vännäs 1993. Ocensurerade versionen av Märks med märken och gamla Sober X-press från Gävleborg med käcka intervjuer med distriktsstyrelser på 90-talet (Ullie har naturligtvis de brutalaste svaren jag önskar jag själv klämt till med). Allt svårt att skiljas ifrån så det gjorde jag inte. Men ett gäng gamla "kärleksbrev" vågade jag mig på att göra mig av med. "Jag lovar att inte knarka mer, jag lovar att inte göra fler brott".

Vad det gäller kläder hade jag förresten ett resonemang med Erik när han var hos mig i veckan (Erik, det är han som ibland lämnar de ironiska och elaka kommentarerna på min blogg. Han som vågar säga att jag borde träna mer. Vi har ett långt förflutet som studentsambos). Jag hävdade att det bästa vore någon typ av praktiskt uniform. Tre par olika byxor och någon T-shirt, kavaj, shorts och luvtröja. Erik såg skeptisk ut och undrade om hammaren och skäran skulle vara tryckt på. Inte helt fel kan jag känna…

Nu har sambolivet tagit sin början. Medan jag sitter här och i ärlighetens namn fulsurfar, så lägger sig M. Stort problem för mig för jag vill inte sova.

Något som jag däremot har (till skillnad från möbler) är vansinnigt mycket kläder. Återkommer ofta till att FN tycker att varje människa har rätt till sex klädesplagg. Jag skulle nog kunna hushålla en mindre by i Afrika med kläder och det är  inget jag är stolt över. Det beror inte på att jag aldrig har sorterat ur. Jag har sorterat ofta och lämnat till insamlingar mm. Mamma och Bertil brukar få tischor som är bra att ha när de mjölkar som man kobajsas på.

Men det är det nostalgiska och det överpositiva i mig som gör att jag spar. Jag gillar klädan rätt mycket men just just nu passar den inte. Jag har under den här flytten vid flertalet gångar hållit upp plagg och visat Markus. Sådant jag haft den här sidan millenieskiftet. Till exempel en liten, vit tight kjol jag hade på UNFs trettioårsfest i Leksand sommaren 2000. (Nån hybriskentgrej, alla skulle ha vita kläder. För övrigt handskrev jag inbjudningskort till alla som suttit i en UNFs FS sedan 1970 till arrangemanget). Kjolen passar nu typ mitt ena lår.

Sådant ger perspektiv. När jag var fet sist, eller snarare blev normalviktig sist slängde jag mycket av de fettokläder jag tänkte att jag aldrig skulle behöva igen. Tji liksom. Och nu vill jag inte slänga allt nytt jag köpte för tre år sedan för det är fortfarande snyggt även om det inte passar. Min ambition är som ni vet att kunna ha det igen. Och ganska snart.

Men jag sorterar och sorterar. Och det kommer ta hela kvällen. Om man inte skapar plats får man aldrig köpa nytt heller. Det borde vara en regel. Och lite undrar jag hur mycket jag tär på jorden med mina kläder. Och på andra människor, typ barn som säkert sytt. Fy fan. Jag ska börja spinna bomull själv som jag kan odla nästan året runt på min inglasade balkong.

För övrigt fick M ut lysröret. Men det nya vi hade köpt var för kort. Men jag blev inte ens sur.

Det är ett spartanskt hem nu ska ni veta. Ingen TV, ingen soffa, inga sängar, inget köksbord. Dessutom ganska kyligt. Vet inte riktigt hur vi ska råda bot på det sista. Ingen vet hur man byter lysör. Markus bohag kommer snart. Efter det kan folk få komma på besök. Lovar att blogga ett datum när ni alla är välkomna på cider och snittar. Men inte alkoholhaltigt så klart, och inte några muskler på snittarna. Pure bra för djur och människor.

Jag klarar inte lysröret men jag vet hur man köper lådor på Clas Ohlson med många små fack som jag kan ha mina örhängen i.

Slutar aldrig upphöras att förvånas över hur många krokar/skruvar/spikar den tidigare hyresgästen lyckats åstadkomma. Det lär vara tresiffrigt som Peter A sade igår. Det lär det.

Vem sätter till exempel en spik på innersidan av badrumsdörren? Eller fäster två krokar på listen på dörren in till köket. Listen på sidan. På 1,30 och 1,80 m höjd. Vad har de haft där?

De stora fettfläckarna i vardagsrummet förvirrar mig. En viss Tommy trodde de var resultatet av en sexlek så klart. Så kul tror inte jag att det är. Men jag har inget alternativ.

Det är så spännande med andra människor. Nu ska Markus göra tomatsoppa. Riktig. Jag ska kolla in bloggar.