Idag står det en massa i kvällstidningarna om hur ledsen Kleerup är för att blivit haffad av farbror Blå. Det är ju banne mig det bästa de har gjort på länge. Det är en självklarhet att kriminell verksamhet ska behandlas som sådan och där är ingen på piedestal (kan inte stava det ordet). Ta alla knarkarna och ge dom den vård de behöver. Kleerup har väl någon neuropsykiatrisk sjukdom och det är inget bra om han ska behandla den själv.

Mycket fascinerade TV-program som rullar på reklam-TV just nu. Det går ut på att man parar ihop snygga, dumma tjejer med fula, smarta killar. Enligt någon sjuk mall that is.

De ska sedan tävla i grenar de inte förväntas vara bra på. Killarna förävntas inte klara frågor om kändisar, inredning eller karaoke. Tjejerna inget om datorer eller politik. Ni förstår grejen.

Det är verkligen underhållning. Mest för att någon tyckt de vara värt att spela in. Återigen vill man bara hångla upp SVT som inte sysslar med sånt här.

Fråga till tjej:
– Vilken är Iraks huvudstad?

Svar från tjej
-Afghanistan.

Varför tittar jag? För att jag varit på högskolan hela dagen och opponerat uppsatser och nu är jag trött på att använda hjärnan särskilt mycket.

Jag är inte tjejen som går två och två på toa.

Så här ska det bli:

Vardagsrummet – ljust beige, svaga lodräta ränder.
Hallen – ett härligt stiliserat storblommigt mönster i grön nyans
Köket – ett annat stiliserat blommönster i svart och vitt.

Kan bli galet, blir nog bra! Ni vet, snart blir det snittar. Säkert bara någon månad kvar. Och spill då inte på tapeten.

Ursäkta ordvitsen i rubriken. Det blir så efter Oldsberg.

Inte mest för mig, utan för alla miljontals miljontals fattiga människor. Som lever för att producera varor till oss lyxlirare som tycker att vi har rätt att roffa och ta utan att ge tillbaka.

Ingen nyhet för mig, men man blundar ju gärna och tänker att det bra för världen som jag gör (källsorterar, avstår sprit och kött, är världsförälder, djurfadder, säger emot de som behöver bli emotsagda ibland, utbildar barn, köper bra märkningar osv.) kanske räcker en bit. Men det gör det ju inte. Det räcker ingenstans alls. Vi måste vara ännu fler som gör mer, vi behöver varandras stöd.

Jag skrev nyligen ett inlägg om alla prylar, det är lite samma tema. Vi måste/skulle kunna leva annorlunda men vårt samhälle är inte uppbyggt för att det ska vara enkelt. De varor vi konsumerar måste vara schysta, inte bara ekologiskt utan också för de människor som jobbar med produktionen. Fördjupar mig nu i den uppsats om kakao och världshandel som jag ska opponera på imorgon.

Det kommer nära. Hade det varit kaffe hade jag bara muttrande kunnat säga att folk får sluta dricka kaffe, eftersom jag själv inte gör det. Fattar inte att någon frivilligt hänger sig åt det. Hur som helst var det nu kakao, och i förlängningen choklad. Att svänga in på Madame och köpa lite praliner är vardagslyx för mig. Men min lyx är förmodligen någon annans misär. Att hålla mig till rättvisemärkt choklad är ingen konst. Det kan jag göra. Och då vore det ju ganska lugnt. Men jag äter en massa annat också. Och vem har plockat det? Hur mår den personens mamma? Dotter?

Det är jobbigt för mig att komma fram till hur jag ska leva för att bidra till en hållbar utveckling. Men det är inget jämfört med de människor i fjärran land som under tiden servar mig med käk.

Jag vill ha ett samhälle som enbart erbjuder bra varor. Inte ett samhälle där vi alltid tror att vi ska få ut flest saker för våra pengar och därför handlar vagnar full på otäcka ställen som Rusta, ÖB, Dollars osv.

Nu är det dags. Markus har monterat oss en egen nödbroms i taket så det här blir bra.
Helt slut, efter att ha gjort massa viktigt. Främst monterat ett klädskåp. Matt! Jävla IKEA. Nästa gång ringer jag Eva.

Äntligen fredag!

De senaste två nätterna har jag sovit dåligt och vaknat och vaknat och vaknat. Klarvaken innan sex med en halvtimme i sängen till godo. Värdelöst. Så blir det när man börjar jobba.

Första dagen med eleverna idag, men dagens arbetsskada var de helt oskyldiga till och egentligen borde jag inte ens berätta om det. Men jag skulle kontrollukta på stora flaskan ättikssyra. Lutar hela huvudet över och drar in. Hur jävla dum får man bli? Men straffet kom omedelbart. Suck. Nu är jag okej.

Slet hårt hela dagen med massor av saker. Igår jobbade jag hela dagen och kvällen. Nu borde jag jobba mer och ska.

Kroppsarbete har varit aktuellt. Vi har monterat sängar och hylla och ordnat till fåtölj. Nu börjar det likna något. Och som grädde på moset… vi ska få tapetserat i hall, kök och vardagsrum! Himmel! Blå stjärnor måste lysa över mig! Ska välja imorgon. Hurra! Bort med gult och tegelrött! Hej ljusa färger!

Nu ser jag på dokumentären om Leslie på SVT (SVT är bäst). Inte så lätt att vara den killen, men det han gör, precis som tusentals av sina jämåriga, är så svårt att hantera för mig.

Att alltid svara -Jag vet inte! på frågor om sitt beteende. Om varför de slagits, glömt, snott, hotat, kommit sent…

Och sen förväntar de sig att det ska vara nog med det, att  man inte ska ställa fler frågor och blir gravt störda när man ändå gör det. Som om "jag vet inte" alltid är ett godtagbart svar.

Skärp er kids!

Tvåan nu!
Konsert med Robyn!
Jag älskar Robyn!

Jag hävdar bestämt att hon är en av världens bästa kvinnliga artister. Markus villa framhäva Nelly Furtado och Madonna. De är också bra, men de har inte det där extraextra som Robyn har.

Om jag var man skulle jag göra vad jag kunde för att vara groupie.

En gång var jag på en Robyn konsert på  konserthuset i Gävle. Med spydige Erik. Då fick Elin B smita in för att få fatt i ett par nycklar, men det gick vägen. Det kanske är mitt bäst Robyn minne. Men jag tror inte det gäller för Elin och Ullie.

Jag vill hoppa och dansa till Robyn.