Inte mest för mig, utan för alla miljontals miljontals fattiga människor. Som lever för att producera varor till oss lyxlirare som tycker att vi har rätt att roffa och ta utan att ge tillbaka.

Ingen nyhet för mig, men man blundar ju gärna och tänker att det bra för världen som jag gör (källsorterar, avstår sprit och kött, är världsförälder, djurfadder, säger emot de som behöver bli emotsagda ibland, utbildar barn, köper bra märkningar osv.) kanske räcker en bit. Men det gör det ju inte. Det räcker ingenstans alls. Vi måste vara ännu fler som gör mer, vi behöver varandras stöd.

Jag skrev nyligen ett inlägg om alla prylar, det är lite samma tema. Vi måste/skulle kunna leva annorlunda men vårt samhälle är inte uppbyggt för att det ska vara enkelt. De varor vi konsumerar måste vara schysta, inte bara ekologiskt utan också för de människor som jobbar med produktionen. Fördjupar mig nu i den uppsats om kakao och världshandel som jag ska opponera på imorgon.

Det kommer nära. Hade det varit kaffe hade jag bara muttrande kunnat säga att folk får sluta dricka kaffe, eftersom jag själv inte gör det. Fattar inte att någon frivilligt hänger sig åt det. Hur som helst var det nu kakao, och i förlängningen choklad. Att svänga in på Madame och köpa lite praliner är vardagslyx för mig. Men min lyx är förmodligen någon annans misär. Att hålla mig till rättvisemärkt choklad är ingen konst. Det kan jag göra. Och då vore det ju ganska lugnt. Men jag äter en massa annat också. Och vem har plockat det? Hur mår den personens mamma? Dotter?

Det är jobbigt för mig att komma fram till hur jag ska leva för att bidra till en hållbar utveckling. Men det är inget jämfört med de människor i fjärran land som under tiden servar mig med käk.

Jag vill ha ett samhälle som enbart erbjuder bra varor. Inte ett samhälle där vi alltid tror att vi ska få ut flest saker för våra pengar och därför handlar vagnar full på otäcka ställen som Rusta, ÖB, Dollars osv.