Något som jag däremot har (till skillnad från möbler) är vansinnigt mycket kläder. Återkommer ofta till att FN tycker att varje människa har rätt till sex klädesplagg. Jag skulle nog kunna hushålla en mindre by i Afrika med kläder och det är  inget jag är stolt över. Det beror inte på att jag aldrig har sorterat ur. Jag har sorterat ofta och lämnat till insamlingar mm. Mamma och Bertil brukar få tischor som är bra att ha när de mjölkar som man kobajsas på.

Men det är det nostalgiska och det överpositiva i mig som gör att jag spar. Jag gillar klädan rätt mycket men just just nu passar den inte. Jag har under den här flytten vid flertalet gångar hållit upp plagg och visat Markus. Sådant jag haft den här sidan millenieskiftet. Till exempel en liten, vit tight kjol jag hade på UNFs trettioårsfest i Leksand sommaren 2000. (Nån hybriskentgrej, alla skulle ha vita kläder. För övrigt handskrev jag inbjudningskort till alla som suttit i en UNFs FS sedan 1970 till arrangemanget). Kjolen passar nu typ mitt ena lår.

Sådant ger perspektiv. När jag var fet sist, eller snarare blev normalviktig sist slängde jag mycket av de fettokläder jag tänkte att jag aldrig skulle behöva igen. Tji liksom. Och nu vill jag inte slänga allt nytt jag köpte för tre år sedan för det är fortfarande snyggt även om det inte passar. Min ambition är som ni vet att kunna ha det igen. Och ganska snart.

Men jag sorterar och sorterar. Och det kommer ta hela kvällen. Om man inte skapar plats får man aldrig köpa nytt heller. Det borde vara en regel. Och lite undrar jag hur mycket jag tär på jorden med mina kläder. Och på andra människor, typ barn som säkert sytt. Fy fan. Jag ska börja spinna bomull själv som jag kan odla nästan året runt på min inglasade balkong.

För övrigt fick M ut lysröret. Men det nya vi hade köpt var för kort. Men jag blev inte ens sur.