Det är en bra benämning på hur livet ter sig när jag ska sortera mina kläder. (Fast det är ganska orättvist med tanke på delar av Afrika, Gaza osv). Täckt vardagsrumsgolv och många många högar. Hur gör folk med sina kläder egentligen? Finns det något bra system? Eller är det ett minimun som är det bästa.

Efter lite tandagnisslan och mycket ångest går en del i soporna och två bananlådor till bättre ändamål. Cirka tre flyttlådor går till vinden gör att omvärderas om ett halvår. Min kusin Anders vill troligen ha mitt finfina tält, säger hans mamma. Min kusin Sofia vill ha min kjol med komönster och Filipa K-koftor säger hon själv. Nu är hon snart 15. När hon var fem hade jag den kjolen och hon hade en matchande. Cykler liksom.

Har också gått igenom lådor med papper av typen tidningen från Vildmarkstinget i Vännäs 1993. Ocensurerade versionen av Märks med märken och gamla Sober X-press från Gävleborg med käcka intervjuer med distriktsstyrelser på 90-talet (Ullie har naturligtvis de brutalaste svaren jag önskar jag själv klämt till med). Allt svårt att skiljas ifrån så det gjorde jag inte. Men ett gäng gamla "kärleksbrev" vågade jag mig på att göra mig av med. "Jag lovar att inte knarka mer, jag lovar att inte göra fler brott".

Vad det gäller kläder hade jag förresten ett resonemang med Erik när han var hos mig i veckan (Erik, det är han som ibland lämnar de ironiska och elaka kommentarerna på min blogg. Han som vågar säga att jag borde träna mer. Vi har ett långt förflutet som studentsambos). Jag hävdade att det bästa vore någon typ av praktiskt uniform. Tre par olika byxor och någon T-shirt, kavaj, shorts och luvtröja. Erik såg skeptisk ut och undrade om hammaren och skäran skulle vara tryckt på. Inte helt fel kan jag känna…

Nu har sambolivet tagit sin början. Medan jag sitter här och i ärlighetens namn fulsurfar, så lägger sig M. Stort problem för mig för jag vill inte sova.