På måndag är jag officiellt skriven på ny adress. En dryg kilometer härifrån.  Även om jag inte flyttat så många gånger i mitt liv (och när den här pärsen är över hoppas jag slipper göra det innan vi träder in i en ny tidsålder) att det ändå är något anmärkningsvärt.

Grejen är att jag ju ska bli sambo. Det är något som jag förstår att många flickor (fler flickor än pojkar?) drömmer om. Verkligen drömmer om även på dagarna. Det har jag aldrig gjort. Aldrig. Först hade jag ett erbjudande men backade ur det innan det man kan kalla sista stund (jag var ju bara barnet, inte ens 20). Sedan blev jag sambo när jag var 23. Så var jag det i nästan fem år. Det var kul och rosa till en början men sen blev det jobbigt och sen blev det slut. Och svart. Det tog förbannat hårt, fast jag är nästan lika hård som flinta. Åtminstone blev jag lite hårdare efter det.

För om man inte gillar den här mallen man förväntas följa. Att som tjej hitta nån man kan stå ut med och sen bo i ett svenssonradhus eller liknande, gå på parmiddagar och klämma ut en unge. Eller skära ut en. Vad gör man då?

Inte så fasligt mycket uppenbarligen. För nu är jag ju nästan där igen. I en lägenhet med en sambo. Eller hey… fästman. Men jag har brutit ihop på vägen. Tårarna började rinna när han föreslog att min elvisp (som bekant väldigt personlig pryl) kunde vara en sådan sak som jag skänker bort eftersom han har en också. -Men det är ju min elvisp! Jag låste in mig på toa och grinade lite helt fredligt till mascaran började sticka i ögonen. Då sket jag i det.

Jag tänker mitt och ditt. Inte vårt. Jag tänker du och jag, inte vi. Jag har ett problem jag måste träna bort.

Det är absolut inte så att jag inte är kär, eller att jag skulle vilja träffa andra eller att jag tvivlar på att han är den rätta. Han är inte grejen. Mitt problem är att förhålla sig till mallen av svenssonlivet som jag har mycket svårt för. Jag vill inte sitta hemma och se på TV. Jag vill debattera på möten. Jag vill inte skaffa barn. Jag vill möjligen skaffa en hund.

Nämn inte barn förresten. För har man varit ihop med någon mer än en månad börjar jiddret från omvgivningen. Tröttsamt. Tröttsamt Jag ska säga att jag är steril i fortsättningen. Så kanske de lär sig att man inte frågar om sånt. Inte mig i alla fall. För jag tycker det är läskigt med drägglande ungar. Åtminstone om man inte kan lämna tillbaka dom.

Jag vill inte bli en sådan där familjebild i tidningen under nyfödda. Jag vill bara vara Elin.

Vi får se hur jag reder ut det här. Det finns uppenbara fördelar. Jag är rädd men jag (vi?) ska banne mig fixa det. För jag orkar inte flytta igen.