Hur glad är jag inte för att jag kan sitta hemma hos mamma, lagom juldäst utan att höra en endaste granat explodera? Hur glad är jag inte för att det är varmt, min familj skrattar i bakgrunden och jag överhuvudtaget behärskar bokstäverna? Tjej och allt som jag är. På många håll i världen skulle jag behandlas som en utbytbar produkt. Även i vårt eget land är kvinnor inlåsta i lägenheter, tvingade till sexhandel som någon annan tjänar pengarna på. Företrädelsevis en så kallad man.
Jag har långt mycket mer att vara glad för än vad jag har problem. Pinsamma problem som en bonusbilring, en förstående flytt där jag måste bära saker någon timme och en uppsats jag måste skriva. Det känns lindrigt mot den skit runt om i världen som andra tvingas utstå.Ibland skäms jag om jag klagar. Under julen känns det extra mycket så.
Julen är en tid för mig då jag träder tillbaka, där mejl och mobil inte längre spelar huvudroller i kontakten med omvärlden. Jag sitter mest i ett soffhörn, sträcker mig lojt efter knäcken och försöker lära mig vilket smeknamn på folket i hembyn som hör till vem, det kan ha dykt upp några sedan sist. Vi byter snuskigt många julklappar, så många att min syster i år blev lika överraskad av de paket hon gav bort som av dem hon fick. Inte ett enda intetsägande möte på över en vecka. Det gör till och med mig snudd på religiös och det kan ju vara lämplig i dessa tider. Hela året längtar jag efter den här veckan när jag kan låta chokladdimman ta mig och intet behöver presteras.
Just tacksamheten över att inget saknas mig gör bilden av världen som orättvis extra tydlig. När det inte finns en endaste människa på orden jag skulle vilja byta plats med. Människor som inte vet var deras barn finns, barn som är sjuka i AIDS, ungdomar som drömmer om att få gå i skolan. Detta vansinne att några ska ha så mycket och andra nästan inget.
Då julen följs av ett nytt år där tanken förflyttas framåt stärks kontrasterna. Jag mår illa av att läsa om folks funderingar kring nyårslöften om att inte äta choklad, inte dricka en latte dagligen och börja träna. Var är de stora tankarna, var är visionerna för världen och funderingarna på vilken del varje priviligerad person kan ha i förbättringsarbetet?
Ska pengarna för den sparade latten gå till att köpa en get till kvinnan vars liv skulle kunna ta en ny vändning? Ska den insparade chokladen betala vaccineringar mot malaria? Förmodligen handlar det inte om det, utan om att få snyggare hy och samtidigt spara ihop till någon charter som i sin tur saboterar miljön.
Jag blir stundtals så ledsen på mina medmänniskor när tanken inte sträcker sig längre än till dem själva och de sina. Världen är stor, men inte större än att alla människor ryms på Öland. Alla människor firar inte jul, men jag unnar var och en den sköna julron i kroppen.. I flyktinglägren där spädbarnet just dött blir det inte mycket sämre. Vi är många i Sverige som inte skulle kunna ha det bättre. Under nästa år är det vår förbannade medmänniskoplikt att verka för att fler får det bättre.
Ledare i Kuriren 30/12 2008.
Mejl igår:
Hej Elin!
Tack för din ledare "Julen borde få oss att tänka lite större" i Söderhamns-Kuriren 30/12 2008!
Jag läser alltid dina texter med stort intesse, på grund av alltid lika angelägna budskap. De ger mig tankeställare, som ibland blir en smäll i magen eller om det är i hjärnan eller i hjärtat eller någon annanstans – strunt samma. 🙂 Dina reflektioner berör. Du har också en förmåga att hitta rätt nyans av ord och formuleringar, vilket skapar en välskriven helhet som är en njutning att få ta del av. Stort tack!
Med vänlig hälsning och önskan om ett givande nytt år 2009
xxx