Efter 30 har det ju hänt spännande saker även om jag mest tror att det är en slump. Jag tror jag har delgivit tidigare om detta med att kissa på nätterna, vakna tidigt av sig själv och en gång höll jag på ramla ur sängen. Nu vill jag också lägga till gikt i stortån, blod i näsan varje gång jag snyter mig samt ett jävla tjat från banken om att jag måste pensionsspara. Jag ska till och med få träffa en tant och prata om det.

Gulle den elev som the other day sade att jag var 20, helt spontant. Men jag vet ju varför, för att allt över 17 var helt diffust för mig tidigare. Jag minns att jag när jag var elva räknade hur långt det var tills jag skulle vara 17 och jättegammal. Nu är jag nästan det dubbla och kan konstatera att det finns saker man inte kan lära av andra. Som att det här med att bli äldre är som ett skämt. Man har ju stånkat ett antal ggr åt de äldre än en själv, mycket äldre, som envist hävdat att de känner sig som 25. Men nu börjar jag förstå själv. Men sådant kan man inte förstå av någon annans berättelse.

Att vara 17 var heller inte att vara vuxen, det lärde jag ju mig. 17 verkade då vara en idealålder. Det var inget särskilt alls. Ingen ålder tycker jag varit bättre eller sämre. Fast bra med att få rå sig själv är att man får äta vilken mat man vill, det dåliga är att man måste laga den själv.