Detta att leta lägenhet. Att inte bara kunna bestämma. Allt. Helt själv. Nu. Fast Markus är inte problemet om någon nu trodde det.

Detta att det är fullt med snö ute, just nu yr det i mörkret, och jag har inga praktiska möjlihgeter att vara ute och leka i den.

Detta att idag har jag suttit på mötet åtta timma roch innan det jobbat. och nu är jag trött och slut och har inte hunnit med något. Mer än jobbet och mötet och det kanske räcker.

Det är på sätt och vis psykiskt påfrestande att behöva prata i fullmäktige. Jag är inte nervös för att stå inför folk, det är jag aldrig. Men rädslan för att säga fel. Inte staka sig eller komma av sig, det är lugnt, det händer alla. Men att säga fel, och det har jag ju gjort några gånger och det var ingen dödlig utgång på det. Idag blandade jag ihop sju med femton. Inte bra, men en småsak i sammanhanget. Men jag brukar tänka på en som brukar prata jätteofta, man, som inte är särskilt bra och han verkar inte nervös alls när han säger knas, han ser lika mallig ut som vanligt.

Här är mina papper och mitt skrutt. Hjärtana symboliserade våra placerade barn i ett anförande.
Se sedan min något glasartade blick sex timmar in i mötet.