Man kan ju tro att jag är en ganska grund människa och det kanske jag är, jag vet ju inte så mycket om andra. Men det jag vet är att jag tänker MYCKET mer än jag säger (nu kanske några tänker att hon säger ju ändå ganska mycket den där bruden, men fatta då hur mycket jag tänker). Förresten pratade vi om det en gång på gymnasiet när en av killarna i klassen sade att det var skönt att inte tänka på någonting. Jag och Maria hävdade bestämt att sådant inte förekommer. Om man inte sover, men det räknas ju inte, Kanske säger mer om den killen vars namn jag hemlighåller.

Men för att komma till saken nu. Eventeullt ska en för mig stor förändring ske och den har med Markus att göra. Eventeullt, men det måste ju hända någon gång. Men jag är så rädd för det där med att flytta ihop. Av tusen skäl. Jag har bott ihop förut, det var kul ett tag. Men ett tag tar ju slut. Man blir inte längre sin egen, utan man är VI som bort någonstans och inte JAG. Jag gillar JAG. Jag vill inte blanda saker. Jag trivs där jag bor nu. Man måste städa upp efter någon annan. Någon annan kan klaga på att den måste städa upp efter mig. Det är jobbigt att bära saker. Vad händer om jag vill äta mackor som middag och Markus vill hålla på med sitt göra massa riktig mat? Och det värsta av allt, om man ångrar sig.

Jag har aldrig förstått mig på den typen av tjejer som återfinns i t. ex. TV-program där det enda de vill är att flytta ihop och leva familj. Jag vill mest av allt ha en hund. Det är min dröm i livet. Men så ska jag ju vara så speciell hela tiden också…

Jag måste bara vänja mig vid tanken. Vissa delar av den kan te sig angenäm. Markus sade nåt om kli på ryggen ofta.