Känner du Blondinbella? För vuxna är hon anonym, för många yngre tjejer är hon en ikon. Blondinbella bloggar, skriver dagbok, flera gånger om dagen. Det handlar om skolan, kamrater och pojkvän. Det handlar om kläder och yta. Var finns de sötaste klänningarna, de sexigaste jeansen, de vassaste skorna? Vilket smink och vilken hårsprej gör henne snyggast? Blondinbellas shopping är väldokumenterad med bilder och likt i en modetidning får läsarna lära sig what´s hot and what´s not. Blondinbella har uppgett att hon handlar kläder för 15 000 kronor i månaden. En ren fantasisumma för hennes jämnåriga som inte är berättigade till lika mycket i studiebidrag på ett år.

Hur går detta till? Förutom att hon har haft turen att vara född i en Östermalmsfamilj, vilket borgar för möjlighet till stor veckopeng, tjänar hon pengar på sin blogg. Med tiotusentals läsare om dagen är hennes sida på nätet, som trafikeras av unga tjejer, ett utmärkt ställe för företag att göra reklam på. Hon säljer sin dagbok som reklamplats och kulorna forsar in. Att hon hittat en guldgruva är bara att applådera. Efterdyningarna är inte lika härliga.  Blodinbella och några av hennes gelikar sätter en standard. Shopping, kläder och att se bra ut är både ett nöje och en självklarhet. Shoppingen är en massiv sådan där vi ska scanna varje liten boutique och köpa allt "sött" (det vanligaste adjektivet för beskrivning av kläder) vi ser. Ouppnåeligt för en grav majoritet av alla tonårstjejer. Och kanske just därför så lockande.

Uppvuxen med VeckoRevyn har jag sedan gått över till tyngre grejer. Att läsa glammiga modemagasin är min hittills hemliga last. Jag läser menlösa artiklar om hur jag blir en bättre/lugnare/effektivare människa, jag läser mindre djuplodande reportage om uttjatade kändisar men framförallt försjunker jag i bilder på lockande sminknyheter, vackra moderepotage och snaskiga parader av högklackade skor. Sådant som inte betyder något, men som ända sedan jag bläddrat igenom tidningarna sena kvällar i Norrala, skickat en pust av den glamour som inte precis svävade över orten.

Jag visste redan då att tidningarna är kommersiella. De låtsas vara min bästa vän men egentligen är de ett redskap för andra att tjäna pengar på min längtan efter något lite finare. Löftet fanns i tidningarna om att även hopplösa hästtjejer som jag kunde bli något. Eller kanske än mer, se ut som något. Dagens så kallade modebloggar har samma effekt men finns i många fler upplagor.

Det är lätt att svepas med och i Blondinbellas svallvågor finns tusentals högstadietjejer som fotograferar hur de är klädda, lägger upp bilden på nätet och berättar vad de sett i skyltfönstren i Pajala. Karlstad och Tranås. I förhoppning om att bli upptäckta, erkänt snygga och tjäna storkovan. För att kunna piffa till sig ännu mer. Det är så sorgligt. Det är sorgligt att de få kvadratcentimetrar av oss som är synliga blir viktigare än det vi har att bjuda på i form av härlig humor.

Poängen? Krama dina barn och säg att varje de är de vackraste skapelserna som finns. Det är det bästa vaccinet mot den ythets vi förmodligen får leva med.

Ledare i SöderhamnsKuriren förra veckan.