I nya numret reagerade jag främst på två saker.

I hudbilagan fanns en artikel om hur man tar bort tatueringar. En tjej hade tatuerat en duva på skuldran long time ago och nu tog hon bort den. För att hon ville vara en bra förebild för sina elever. Man dånar. Som om lite färg i huden har med det att göra. Jag skulle säga att de sämsta lärarna många gånger mest troligt inte har någon tatuering, för att det är gamla trista språktanter som ungarna hatar  för att de gillar franska och inte barn. De har aldrig vågt göra en tatuering för de är för fina för det. Hur som helst förstod jag inte riktigt. Läraren sitter inte i tatueringarna precis.

Det andra var att forskning visar att det kan vara bättre att inte hålla på prata med en massa folk efter kriser utan liksom mer sköta sig själv. Efter 11 september mår de som inte pratat runt sämre än de som inte gjort det. Det har jag alltid trott, att man ska inte snacka så mycket.