Det är speciellt att ha så lång semester som man har som lärare, visst. Det får man höra jämt och ständigt. Det många missar är att vi jobbar 45 timmar i veckan för att kompensera loven.

Trots det som i början kan kännas som en ocean av tid, går det så fort. I år har det gått mycket fortare än jag räknat med. På fredag har min rektor kallat in mig att börja jobba extra tidigt. Fyra ynkliga lediga dagar kvar alltså. Och dom är inte blanka. Det politiska arbetet drar igång igen och på lördag ska jag förrätta min första vigsel.

Jag tycker mycket om att arbeta och att göra saker, att använda hjärnan. Men det har varit skönt att blanda det med att se skit som Crowned på TV, kunna pyssla hemma som jag vill, städa skåp mitt i natten och bara styra all tid själv. Jag önskar så mycket att jag hade ett jobb där jag kunde styra tiden själv. Inte bokstavligen ha ett schema inrutat per minut. Jag gillar ungarna och oftast gillar jag deras föräldrar. Jag gillar mina ämnen och mina arbetskamrater.  Det är inte det.

Kanske skulle jag bara plugga lite till för att liksom vila i det… om jag räknar rätt har jag redan studier som motsvarar sju år (åhh vilken bedrift att kunna jobba och samtidigt plugga… nåja, för mig är det enkelt och kul att plugga) så det behövs inte precis.

Det tar helt enkelt emot att börja jobba i år. Inte för jobbet, utan för att fritiden då upphör. Och samtidigt sätter politiken, rektorsutbildningen och geografikursen igång igen. Och träningen borde rulla på. Så det här med blanka kvällar och helger finns inte. Iofs har jag inte haft sådant sen jag gick ut gymnasiet eller så. Så vanan finns. 

Ibland tycker jag lite synd om mig. Fast det är självvalt.