På fyran pratar nu ett gäng mogna, smarta kvinnor om hur det är att få barn.
Och precis allt de säger avskräcker mig ännu mer från att ha barn.
De sammanfattar det i som: tappa kontrollen.
Det kan inte jag. Det  vill inte jag.
De avfärdar också å det bestämdaste att att barn gör en lycklig och att det skulle vara kronan på livet. Det är en myt. Det har jag alltid hävdat!
Barnmorskan säger att idag ser många barn som ett projekt och det blir lite snedvridet.
När ett gäng av mina bekanta har barn har jag funderat över varför de jämt har så satans mycket prylar med sig. Frågade mamma om det för jag mindes inte det från mina småsyskon, och hon sa att en plastpåse med blöja och nappflaska funkade för henne. Då borde det funka nu med.
Till och med min hårfrisörska har frågat om jag inte är sugen på barn. Nej, jag är inte ett dugg sugen. Ingenstans suger det.
Fine, låt det vara nåt fel på mig då.
Men jag tycker allt med graviditet och födsel verkar så jäkla äckligt.
Det verkar asjobbigt med små barn som inte sover när det är tänkt eller får kolik.
Äckligt med bajsblöjor. Äckligt med mammor som bara pratar små barn.
Ingen mammagen som slagit igenom här.

Men jag känner mig stressad och dum när folk har åsikter. Arg blir jag också. Som vanligt.

Låt mig vara!

I fortsättningen kommer jag att säga att jag är steril.

Det kanske jag är också. Det vet man inte.