Jag har längtat efter att läsa böcker som jag liksom väljer. Inte som jag tar ut bokhyllan för att jag inte har läst dom innan (finns skäl till det?). Igår köpte jag fyra för tre innan jag drog till storstan. Började med Skugges bloggbok. Hon är rolig. Men jag konstaterar att det är tråkigt när det skrivs om barn. Jag kan inte hjälpa det, men jag tycker inte att barn är kul sådär i allmänhet. Nyss berättade Markus om några som skulle ha barn. Mitt spontana svar var
-Stackars dom!

Det är givetvis inte synd om dom. Mest troligt har de valt de själva och är säkert glada och allt det. Det säger mer om mig. Jag skulle tycka väldigt synd om mig om jag skulle bli med barn nu. Jag kan omöjligt fatta vad jag ska ha dom till, och just därför blir det inget för hur bra mamma skulle jag bli? Trots det blir folk helt galna när man säger att man är skeptisk till barn och så börjar de orera och får något religöst i blicken. Rädd blir jag då.

-Men du tycker ju om Maximilian och Timothy, försökte Markus. Det är klart jag gör. Men det är ju för att de är mina släktingar, inte för att de är barn.

Jag tycker inte om att mammor är hemma mer än femtio procent av föräldradagarna heller.

Nu ska jag läsa böcker. Det älskar jag. Det har jag förstått att man inte kan göra om man har barn. I alla fall inte om man är svensklärare. Det har de sagt på min skola.