Min ledare i Kuriren idag:

I Glasgow är en av trettio vuxna beroende av heroin. Till detta kommer stora problem med annan narkotika och alkohol. Omfattningen av Glasgows narkotikaproblem har fått dem att sedan två år ha en samordnad satsning för att möta missbrukarna. Detta görs uteslutande med de metoder som kallas harm reduction, skademinskning. Det kan verka som en god idé när man tittar på den snabbt, att människor i beroende kan komma och tanka metadon obegränsat antal gånger för att de ska slippa stjäla för att få ihop till dagens knark. Det känns inte lika hippt när man står i den slitna lokalen där man också kan hämta fräscha sprutor. Det är skamfilat och lådor uppmärkta med vilken sorts sprutor de innehåller står travade längs väggarna. Enligt personalen redo att ges till gravida kvinnor, som dock rekommenderas drogfrihet. Redo att delas ut till föräldrar som kommer dit med sina barn. Personalen spänner ögonen i mig och säger att man inte är en dålig förälder bara för att man är heroinist. Ser barnen hela och rena ut är det ingen grej. Alla med erfarenhet av missbruk vet att barnen tyvärr inte mår bra även om de får äta sig mätta varje dag. Personalen uppger sig inte heller vilja prata om andra alternativ som kan inkludera att välja annat än drogerna eftersom det förstör det fina förtroende de byggt upp. Resignerat.

Målet med narkotikapolitiken är att nå så många missbrukare som möjligt. Och man tycker man lyckas bra i Glasgow eftersom fler och fler kommer in och hämtar metadon, många under falskt namn givetvis. Man tror att alla har fyllt sexton år, men hur ska man veta?  Samordnaren för Glasgow Addiction Services är nöjd.

Nöjd, trots att i princip det enda som bjuds av behandling är metadon. 300 unga dör varje år och man har inte sett något alls som pekar på att kriminaliteten minskar. Trots att hälften av missbrukarna går på metadon.

Jag träffar jämnåriga som tack vare kontakter lyckats bli drogfri. De förhör sig om hur systemet ser ut i Sverige. När jag berättar hur vi bedriver missbrukarvård, att om de gick på heroin när de var tretton hade fått hjälp oavsett de ville eller inte, verkar det för dem framstå som himmelriket.  Alla som varit i svängen är missnöjde med Glasgows förhållningssätt, att helt förlita sig på metadon.

I samtal med politiker over there kom vi fram till att det i Sverige finns en attityd som är att knark är dåligt, vi reagerar hårt när någon knarkat och vi har valt att ett drogfritt samhälle är det vi vill ha. Stor skillnad i sättet att se på missbruk helt enkelt.

I Glasgow finns inget sånt. Tvärtom behandlas de sällsynta forskare som framhåller att hjälpa människor bli drogfria som paria. Behandling är dyrt, metadon är billigt.

I Sverige höjs då och då röster för ersättningsdroger. Av det jag läst och de olika människor jag hittills träffat finns inget som pekar på att det är rätt väg. Läkare säger ibland att metadon skulle vara den ultimata lösningen. Fundera då på om det är efter en av de bjudresor som medicinföretagen är så bra på.