När jag var liten ledde omständigheter, som att mamma inte var beredd när prästen ringde, till att jag nu sitter med ett enda förnamn. Det är relativt udda att få slippa bära släkttavlan i sina papper, och därför brukar jag fira min namnsdag lite extra. I år var den annorlunda på många sätt. Dels var jag hemma i Norrala och kunde bjuda dit nära släkt, dels fick jag göra tillfälliga avbrott i tårtkalaset för att prata med journalister. En envis rackare från Radio Gävleborg ringde helt galet upp mina systrars far på hans mobil i jakten på mig. Så gör man inte. Nyheten handlade inte precis om att jag förrått Sverige, utan bara bestämt mig för att lämna SSU och mitt förbundsstyrelseuppdrag. Om det finns mycket att säga, men det viktigaste var att jag följde mitt hjärta. Jag hade hunnit vara några dagar i Närby och klappat kor. Då tänker jag klarare än annars. Det blev alltför uppenbart att jag inte kunde åka till Örebro den här veckan och delta i kongressen. Jag ville inte heller längre vara en del av det SSU som är osunt och som i en framtid kan ruttna arbetarrörelsen inifrån om det får fortgå. De socialdemokratiska värderingarna som baserar sig på demokrati och alla människors lika värde verkar inte betyda någonting för flera ledande SSUare. Eller som de kanske själva skulle säga, att mygel är ett nödvändigt ont för att nå målet. Så är det inte. Vi kommer nämligen aldrig ändra fram eftersom samhället hela tiden förändras och därmed är vägen målet. Därför är det viktigt att vi idag agerar på det sätt vi vill att vår vision om framtiden ska vara. Det finns många klyshor jag skulle kunna bolla kring detta, men i korta ordalag betyder det att jag mådde illa av att behöva åka och titta på smutskastning inför ordförande valet, försöka förklara för yngre ombud som förväntat sig mer, vad som händer och knappt själv förstå. Sedan applådera och låtsas som att det är en nystart när en ny styrelse väl är vald. De senaste två kongresserna jag varit på har lovat det, att här kommer nystarten. Nu vet jag att det inte är så. Nu förstår jag att SSU inte kommer att bli den organisation som potentialen bjuder förrän leden är rensade. Rensade på människor som tycker att de själva är större än den politik de bedriver.

Självklart har jag följt de diskussioner som varit i veckan och de reaktioner mitt avhopp gett. Den absoluta majoriteten av de som valt att kontakta mig på något sätt har gjort det med en ryggdunk. I SSUs interna forum har kritik levererats mot att jag inte tagit detta enbart internt. Det är där vi skiljer oss, men det förstår inte kritikerna. Att jag är emot att allt ska vara så hemligt och och att man ska visa en fasad. De har uppenbarligen inte förstått en av mina huvudpoänger, att sluta låtsas att SSU är nåt det inte är. En kille vill vara extra vass: "Hon tror hon är så speciell." Tråkigt för honom att sådant snabbt rinner av den som är uppvuxen på landsbygden i Hälsingland. Jag har ägnat stor del av mitt liv åt att skita i jantelagen och blivit bra på det. Jag är väldigt speciell. Till exempel har jag bara ett namn. Till exempel vill jag arbeta för en riktig socialdemokrati.