Alltså, det är verkligen inte på nivån att jag inte orkar kliva ur sängen så ångest kanske är ett lite starkt ord. Men jämfört med hur käck jag är annars kanman nog kalla det ångest.
Här är några skäl
-Jobbet startar imorgon. Det är det främsta. No more sovmorgon. No more bestämma själv.
-Det blir mörkt på kvällarna. Det är då det är roligast att vara vaken och det gör inget om det inte är svart som kol då.
Egentligen var det väl det. Främst det första leder till att jag inte kan åka som jag vill och så. Det kanske inte låter så allvarligt och det är det väl inte heller, jag har ju dessutom haft längre ledighet än de flesta. Men ändå. Det smärtar.