Jag läser Fru Shulmans blogg för första gången i mitt liv och den här sköna kommentaren vill jag dela med mig av:

Man behöver inte vara ett A-barn för att förstå hur Schulman skrivit.  Cissi verkar vara en cool tjej. Men att prata om småbarnsmammor kan vara som att leka med elden, förutom att elden inte kommer loss för den måste amma och är därför inte så farlig. Men för att försöka förstå mammasläktet som ju faktiskt sådär generellt döper sina barn till modenamn enligt ovan (jag bara hatar det, jag hatar att ni döper kidsen så det blir en jävla topp tio-lista med Emma och William, fast det får man inte säga, får då tror de att man hatar själva barnet också…), så gör jag nu praktik hos min syster Jessica. Hon har ju alltså två barn som är lite drygt fyra månader. Och hon är tuff. Hon hanterar båda barnen lite med lillfingret, även om hon måste ta i. Hon ser inte förfallen och trist ut, hon pratar om andra saker än om barnen, hon frågar saker om mitt liv som inte har med barn att göra och tittar inte med våta ögon på en och säger -Men du ska väl också ha barn… Hon låter mig lära känna barnen i min takt, och visar att man inte behöver komma för sent bara för att man har barn. Och att man kan hänga ute och fika. Och att det nya umgänget inte består av enbart andra mammor som pratar bröstmjölksersättning. Jessica är min guru. Det har lett till att jag numer kan tänka mig att få barn. Någon gång. För jag ser att man måste inte bli ett ufo. Således förstår jag trots praktiken inte så mycket.

Det är helt enkelt lite som med elever på estetiska programmet som med mammor.
När de går i nian ser de slätstrukna ut. Efter ett år som estet är utseendet format efter estetmallen.
Så funkar sinnet på de flesta småbarnsmammor.