Så här skriver min kompis Peter idag i en krönika i GD, där han listar artister han har svårt för, inte gillar och annat i den stilen. Snart ska Lina och jag gå på bio. Tjenare Kungen. Sverigepremiär idag.

3. Lars Winnerbäck
Ja, jag vet inte vad som går­ ­igenom Sverige ibland. Så snart en artist sjunger texter som ­betyder mer än Tomas Ledins floskler så uppskattas de som en ny Dylan eller en Ulf Lundell för sin generation. Det är precis som om dålig konkurrens gör att vi måste uppskatta det vi får. Jag menar, om det bara finns Euroshopper köttfärs så äter jag hellre morötter. Vi måste inte älska Lasse Vinterdäck bara ­därför att det inte finns någon annan svensk som inte gör det bättre. I en krönika i GD för ­några månader sedan var det någon som klockrent definierade Lasses fans som unga tjejer som precis börjat tänka själv. Det kanske låter elakt, men ­mina elever som är inne på ­musik och böcker älskar alla Lasse och de är alla i den åldern då de börjar bli mera medvetna. Jag är alltid lite misstänksam mot människor som verkar vara sådär genomhyggliga och texter som denna senaste singeln:
”Jag har sett hur du kämpar för att ta dig loss/rösten manar stå upp och slåss/hur dumheten sprakar med tomtebloss/och en faddad massa skriker ’kom med oss!’/det är ett tufft liv”

Det säger det mesta. En vän till mig blev lämnad av sin tjej häromåret och det gjorde ont, sa han, men det värsta var när de höll på att bryta upp och hon rekommenderade Lasse Winnerbäck till honom. Det kände han som ett slag under bältet. Dessutom tror jag, med tanke på Lasses utseende och så, att han är den häftiga storebror som alla dessa tjejer vill ha.