Mamma säger att jag ska vara glad för kornas skull att det skiner lite sol nu. Synd att det känns som att jag skiter i korna.

Hur tragisk är man inte som person när ens mamma tycker så synd om en (för att man går omkring och ser ut som den där klassiska disktrasan jag känner mig som) att hon tvingar med en till Vågbro Livs ”för att man ska komma ut lite”? Rätt tragisk. Jag är tragisk.

Sov till halv tolv. Men så var jag uppe till nästan halv fem också. Var ute och gick i regnet och luktade på naturen. Läste. Och funderade en massa förstås. Som alltid. Utan att finna svaren.

Men jag är också helt okej. För jag har ju så mycket. Som det känns som jag skiter i. Bajs.