När man har ett fokus, då blir man glad. Särskilt om man som jag, inte har haft det på väldigt länge. Idag så sade det klick. Träningen var fantastisk, kroppen orkade hur mycket som helst. Stor händelse i det lilla livet. Öppning med nya möjligheter på jobbet hände. Man blir helt fnittrig av det. Dessutom skrev jag en krönika och strök kläder. Och hann med två långa telefonsamtal. Man kan tycka att det är pytteprylar. Det tycker jag nog själv egentligen också, under vanliga omständigheter. Fast jag har längtat efter mitt fokus och mina superkrafter och nu är dom på gång igen.

Läste Bon. Och intervjuer med lite olika. Kent till exempel. Jag skulle också vilja vara sådär svår. En hård nöt att knäcka. Det är jag inte. Jag skulle aldrig någonsin kunna göra ett svårt intryck. Å andra sidan. Jag vill inte vara svår. Svår är så jobbigt. I längden. Det ska vara vitt och fluffigt och lite rosa kanske. Bubbligt. Då är det som bäst. Och så ska man skratta så man får ont i magen. Inte sitta i ett hörn och betrakta världen och skriva om den i en skitnödig dikt. Fast man gör ju som man vill.