Nu är det lite ont i Elins lilla kropp. Och ingen mat har vi hemma. Åt sushi förut. Måste hitta en matbutik snart.

Kanske finns det en gud ändå.
Med underbar hjälp av Lasse och hans lastbil, Maritha, Peter, Peter, Tommy, Sergio, Markus och Ahmed var flytten av mina triljoner saker över på mindre än två timmar.

Den ångest jag haft inför detta stod inte i proportion mot utfallet. Inte ens nära.

Tack för hjälpen alla underbara!

Först drog jag ut tanden, nu är flytten gjord. Framtiden ser ljus ut!

Så här såg det ut på nyårsaftonen… Senare idag hoppas jag att det blir mer tomt. Ångest ångest. Hädanefter kommer ett mål vara att ha färre prylar.

Konstaterade att jag hittills i mitt liv nog lagt minst motsvarande två bilar på att köpa tidningar av alla de slag. Det är också ett sätt. Men nu har jag slängt nästan alla tidningar som jag spart i den här lägenheten. Eller gett till bilden på jobbet. Någon årgång träningstidningar, massa damernas värld och flera årgångar Solo från den tiden den var bättre. Dvs från 2000 och nåt år. Nu har jag bara spart mina scraptidningar.

Tolv får jag nyckeln. Tre sätter vi igång.

På måndag är jag officiellt skriven på ny adress. En dryg kilometer härifrån.  Även om jag inte flyttat så många gånger i mitt liv (och när den här pärsen är över hoppas jag slipper göra det innan vi träder in i en ny tidsålder) att det ändå är något anmärkningsvärt.

Grejen är att jag ju ska bli sambo. Det är något som jag förstår att många flickor (fler flickor än pojkar?) drömmer om. Verkligen drömmer om även på dagarna. Det har jag aldrig gjort. Aldrig. Först hade jag ett erbjudande men backade ur det innan det man kan kalla sista stund (jag var ju bara barnet, inte ens 20). Sedan blev jag sambo när jag var 23. Så var jag det i nästan fem år. Det var kul och rosa till en början men sen blev det jobbigt och sen blev det slut. Och svart. Det tog förbannat hårt, fast jag är nästan lika hård som flinta. Åtminstone blev jag lite hårdare efter det.

För om man inte gillar den här mallen man förväntas följa. Att som tjej hitta nån man kan stå ut med och sen bo i ett svenssonradhus eller liknande, gå på parmiddagar och klämma ut en unge. Eller skära ut en. Vad gör man då?

Inte så fasligt mycket uppenbarligen. För nu är jag ju nästan där igen. I en lägenhet med en sambo. Eller hey… fästman. Men jag har brutit ihop på vägen. Tårarna började rinna när han föreslog att min elvisp (som bekant väldigt personlig pryl) kunde vara en sådan sak som jag skänker bort eftersom han har en också. -Men det är ju min elvisp! Jag låste in mig på toa och grinade lite helt fredligt till mascaran började sticka i ögonen. Då sket jag i det.

Jag tänker mitt och ditt. Inte vårt. Jag tänker du och jag, inte vi. Jag har ett problem jag måste träna bort.

Det är absolut inte så att jag inte är kär, eller att jag skulle vilja träffa andra eller att jag tvivlar på att han är den rätta. Han är inte grejen. Mitt problem är att förhålla sig till mallen av svenssonlivet som jag har mycket svårt för. Jag vill inte sitta hemma och se på TV. Jag vill debattera på möten. Jag vill inte skaffa barn. Jag vill möjligen skaffa en hund.

Nämn inte barn förresten. För har man varit ihop med någon mer än en månad börjar jiddret från omvgivningen. Tröttsamt. Tröttsamt Jag ska säga att jag är steril i fortsättningen. Så kanske de lär sig att man inte frågar om sånt. Inte mig i alla fall. För jag tycker det är läskigt med drägglande ungar. Åtminstone om man inte kan lämna tillbaka dom.

Jag vill inte bli en sådan där familjebild i tidningen under nyfödda. Jag vill bara vara Elin.

Vi får se hur jag reder ut det här. Det finns uppenbara fördelar. Jag är rädd men jag (vi?) ska banne mig fixa det. För jag orkar inte flytta igen.

Jag bänkande mig spänd av förväntan på mina två madrasser på golvet (soffa är överkurs dessa dagar). Inte en sekund gjorde konungen mig besviken. Konungen talade vitt och brett om besöket i Ukraina. Viftade med händerna i brist på ord, och drottninggen stod blid bredvid. Markus tittade på mig och frågade uppriktigt -Vad sade han? Berättigad fråga för jag förstod inte heller riktigt.
Ganska mycket kronprinsessan och jag gillar henne. Men som min mormor sade, lite synd är det allt om henne. Alltså, hon har det skitbra så inte ur den aspekten. Men vilken massa skit hon måste medverka på. Klippa band och gilla barn som vinkar med flaggor.
Yrket hovlakej känns ju härligt. Hur blir man sådan? Kanske inte går om man är uppväxt med en mamma som är bonde? Men det verkar så kul att promenera i ett litet följe bakom drottningen.
Väldigt lite om barnen. Prinsens foton visades igen, tror det var samma utställning som det handlade om förra året. Av prinsessen nada.
Bäst i hela programmet var den norske stasvetaren som var härligt ärlig och kritisk om olika saker. Han ifrågasatte kungens milijöintresse på ett sansat och klokt sätt. Tusen uppvärmda rum och hälften så många bilar. Dessutom flyga runt på bröllopsserviser i hela världen.
Men som jag brukar säga, det är viktigt att vi ser vad skattepengarna går till.

Och gifter sig Vickan med Daniel (snälla låt det ske) kommer det att bli böllopsboom så det heter duga. Det kan vara kul. Plus att hon är både klok och vacker vår prinsessa. Till skillnad från kungen vilket statsvetaren sade mellan raderna.

Läskigast i programmet (förutom konungen själv med det var förutsägbart) var Tobias Billström och Katarinas löshår. Jag tål inte löshår. Det är tacky.

Efter att ha sett programmet har jag för första gången ångrat att jag inte blev statsvetare. Hade någon berättat att man kunde ha inriktningen europeiska kungahus hade det tett sig helt annorlunda.

De här länderna har jag haft förmånen (tvivelaktig ibland) att besöka en eller flera gånger:
Norge, Finland, Danmark (och Färöarna), Island, Belgien, Frankrike, England, Tyskland, Skottland, Tunisien, Schweiz, Lettland, Japan.
 
Tunisien var en kurs kombinerad med solsemester. Den senare delen var ganska hemsk. Jag gick ner till knäna i vattnet. Sen låg jag med en bok under ett parasoll. Himla otäckt är att det går från den relativa lyxen till misär utanför hotellområdet. Och att se stupida turister betala för att få fotografera sig med något illa behandlat djur. Så gör man inte!! Själv skäms jag för att jag varit på London Zoo. Vilket litet helvete för somliga av dom djuren och det har jag stöttat. Men att fota sig med en apa, elefant, björn eller så i kedja, DET GÖR MAN INTE. De sålde också små små sköldpaddor i lådor överallt. Lidande! De fortsätter väl med det just för att folk köper. Som leksak till barn en vecka. Jävla så kallade vuxna.

Lina gav sin kompis Irene den här nya boken om hur turismen förstör. Den vill jag läsa. Jag vill läsa varenda liten bok som läxar upp oss! Och framförallt tycker jag att andra ska läsa dom också (och inte Liza Marklund enbart). Äkta vara om maten är nog bra. Förra året fick jag 100 sätt att förändra världen i present. Läste den på balkongen i somras. Det kanske var 10 tips jag kunde använda mig lite av, eftersom jag annars ganska duktig. (-Duktig duktig! Skulle Markus säga med gravt ironiskt tonfall, som han gör åt alla präktiga typer. Med rätta)

Nu vet jag inte om det blir någon utlandsresa i år. Jag gillar ju ändå bäst att vara hemma plus att jag inte har någon bil så jag kan inte åka mindre bil som kompensation för att jag flugit, bara köpa utsläppsrätter. Eller plantera träd. Fast som en kille jag råkat känna sade häromdagen -Så länge folk flyger till Thailand tänker inte jag bry mig. Jävligt lyckad inställning. Då är det bara att gasa i bilen… Trots det var han noga med att poängtera (likt en gammal indian) att vi bara lånar miljön av våra barn… Hm. Ja. Det är ju han och inte jag som har barn så jag förstod inte riktigt. För jag bryr mig ändå. För allas skull

Jag skulle vilja åka till Japan igen. För jag hann bara sen en pluttig del av det. Men jag vågar/vill inte flyga så långt. Och då vet jag inte vad alternativet är. Kanske tåget till Köpenhamn. Och då är jag inte ironisk. Har bara varit där med SSUs FS och det var inte någon nöjesresa precis. Mejla tips annars.

Jag vet att jag skrivit om det förr, men jag blir verkligen arg sjukt många gånger om dagen. Om striderna på Gaza kan jag sitta och svära tills jag inser att jag blir hes om jag fortsätter. Igår var jag på väg ut med varselväst för att skrämma skiten ur snorungarna som sköt idiotiska raketer på området. Jag har precis suttit och mumlat mig igenom ett antal bloggar som jag läser sällan, och ofta. Så jävla mycket menlöst skit. Patetiskt. Eller bara löjligt. Och så läser jag… och ondgör mig över människan. Åh! Men ilskan gör ofta att det händer något.

Jag tycker det är helt jävla värdelöst med människor som inte bryr sig. Som bara snackar kläder, musik eller menlöst. Och ja Erik, jag ondgör mig över de som inte läser böcker och när de väl gör det är det en fucking Marklund.

Jag tycker världen, samhället, miljön, djurrätten, politiken är drivkrafterna. Inte jävla charter eller halsband.

Och just för att det är så vet jag att flera tycker det är anmärkningsvärt att jag faktiskt har koll på sånt som fåniga singelmammor som åmar sig i TV och har lagt en förmögenhet på magasin genom åren. Det stämmer det att det är, men jag har ett jävligt brett perspektiv på världen.

Bredare än en dataskärm.

De boxas så gärna. Fast egentligen vill de klia sig mot hela min kropp, det är ju något rejält liksom. När man bara vill kramas. Mamma tog den grymma actionbilden.

Egentligen är väl julhypen helt ute. But still…

Blues fick en ny boll. Den älskade hon.
Disneygranen I told you about. Ingen kan visa mig en präktigare.
Kalv är lite galen. Eller svårstyrd.
Puss på Markus.
Mormors kongresser. Kittlar dödsskönt i kistan.
Bara utsikten.

Hon ska nog se kungen också.
Fast hon egentligen inte tycker man ska stötta lyteskomik.