Jag förbereder två olika tårtor för att jag är så glad att min familj kommer i morgon.

I går läste jag följande på en skylt som gjorde reklam för ett matställe: Du är vart du äter. Hur är det möjligt att det släpps igenom för tryck?

Om högstadiekids inte skiljer dem åt så fine. Men vart syftar på riktning, inget man alltså gör på en särskild plats. Som äter. Du är var du äter borde det rimligtvis heta.

Andra tror att det är ankor som vi har i vattendragen i Gävle. Ankor. Det är ÄNDER. ÄNDER.

När jag inte har koll på saker gillar jag att folk berättar det för mig så att jag kan bli bättre. Men många är känsliga för det. Och då blir det ibland inte så bra heller.

En fantastisk bok (3 för tio på RIA) om Sverige och svenskarna. Hur handikappade många av oss är i mötet med människor som kommer från andra länder. Krasst sett, de flesta på jorden gör det …

Läs läs läs

Främst två saker har kontrasterat mot vardagen.

Jag skulle destruera lite alkohol på jobbet. Med följden att två flaskor sprutade över mig. Delar av klänning antar odören barnspya. Stort äckel.

Jag och FS-Lisa åt på Lärarnas Hus och som ett under fanns mitt SL kort som jag tappade där förra veckan. Vem tänkte att det skulle komma tillbaka. Så nu behöver jag inte hanka mig fram på remsor till semestern.

Kom hem och har just vaknat efter några timmars middagssömn. Soft.

Två dagar i rad har dagens inletts med att kika lite på de dunbollar av and, som legat och solat sig i pölen vid tågstationen.

De är så gulliga! Inget får mig så blödig som djur. Någon borde rigga en webbkamera mot dom så vi alla kunde följa dem hela dagarna.

Gillar det ironiska i att någon slängt den här påsen på min väg till tåget under kvällen i går. Att skräpa ner, släppa grejer bara där man är. Det är ett otyg som inte hör hemma i en modern civilisation.

Som jag skrivit tidigare, rökare är värst. De droppar fimpar efter behag. Hela tiden. Enligt skräpforskningen är de verkligen sämst.

I dag har jag läst lite i SSU:s tidning Frihet. Men mest tittat på bilder och rubriker, men jag ska återkomma för det är en riktigt bra tidning.

Läste lite kort ur en artikel där ungdomar med olika bakgrund talade om möjligheter. En kille sade bestämt att man aldrig kan prata om att vilken klass man är född i påverkar något för alla har samma möjligheter, det gäller bara att vara framåt. Typ.

Jag håller med om att alla KAN bli nästan vad man vill. Men vem som är ens farsa spelar stor roll, och vilka kontakter han har ochch hur man upplever sina möjligheter. Vi har ett rätt bra system för högre studier i Sverige där alla får studielån och alla får plugga. Men om man inte tror att man kan, eller känner inte någon som pluggar eller har inte föräldrar som driver på … ja då upplevs det inte som en reell möjlighet.

Jag tror vi i Sverige önskar att vi inte har några klasser att tala om. Att vi står över det. Naturligtvis är det inte så. Är du uppvuxen under knapra förhållanden med trötta föräldrar som hävdar att studier bara ger studielån så … tja, då kanske du inte tror att du kan bli advokat. Vilket du kan. Självklart. Men sannolikheten att du blir det är mindre än den vars båda föräldrar är advokater.

Ja hitter inte på nu ja e. (borde skriva mer på dialekt). Detta är belagt av forskningen och en viktig del i min politiska gärning är att skapa fler upplevda förutsättningar för alla kids.

Egentligen skulle jag aldrig ha blivit lärare med hur många akdademiska poäng som helst. Jag har oddsen emot mig. Ingen förälder som pluggat. Men jag tror att det gav mig självförtroendet är tre saker. Den första att min mamma läst mycket böcker. Och mormor. Och moster. De som betytt allra mest för mig. En bok är nyckeln till kul liksom. Jag läser förbannat fort och säkert. På så sätt har jag också skapat ett bra ordförråd och kan hantera språket okej (fast jag vill alltid bli bättre). Den andra är att jag fått fatta många beslut om mig själv helt själv. Fått ta reda på grejer och ta mig framåt. För mig har det funkat triggande, för andra är det riktigt dåligt då de känner att de saknar stöd.  Den tredje och viktigaste är så klart UNF. Nätverk, hantera olika människor och situationer, självkänsla. Jag har kärleksförklarat förut. Jag är bombis på att föreningar som ger uppdrag till ungdomar utvecklar mer än vilken skolgång som helst.

Poängen, äpplet faller inte så långt från trädet och det är helt okej, men om man hellre vill fara iväg så går det jättebra. Men det krävs lite mer.

Från mig:

I dag i Arbetarbladet kunde vi läsa en insändare från en äldre kvinna som var så besviken på att hon inte fick några besök från sin son och hans familj. Inte ens på mors dag hade de dykt upp.

Förutom att jag tror att den som hellre skriver en insändare om hur hon fick bjuda grannfrun på morsdagstårtan istället för sonfamiljen, än att själv kunna bjuda in på fika, så var det mycket märkligt att hon pekade ut svärdottern som någon som hellre umgicks med sin egen mamma. Svärdottern hade inte ens hälsat på i det nya boendet …

Sonen, som rimligtvis borde vara den som ”ansvarar” för sin mamma, fick sig ingen känga. Gullepojken.

Någonstans förstår jag varför de inte var så sugna på att hälsa på.