En karta 11 år gamla pressbilder satt på personalwhiteboarden i går. Pierre tog dom på kongressen i Gävle -99. Jag tittar och förundras över att JAG faktiskt varit så där smal. På bilden i mitten näst högst upp såg man ett jag hade ett midjemått på tolv cm.
Dessutom var jag en väldigt söt 21-åring. Detta var en natt helt utan sömn, efter att ha hängt med en kille jag var rätt förtjust i. Vi tog en promenad runt hela Gävle. Dit jag sedan flyttade den hösten.

På att se den här skräckfilmen efter att ha sett de här affischerna. Verkar så läskigt. Jag gillar inte utklädda, förställda människor.

I går hämtade jag mitt jättepaket med prylar jag handlade på Pandurorean. Det är ganska dyrt ananrs men när de rear är det billigt. I förhållande till kartongen var det ganska lite innehåll, men eftersom väggdekalen med kristallkrona var stor så måste allt bli stort. Mest färger har jag köpt. För jag hade inga kvar, så jag liksom passade på.

Men nu tar jag det lugnt så jag pysslar inte ens. Jag kollar mejlen, svarar i telefon och har skrivit dokument hela förmiddagen. Nu ska jag läsa så att alla små, sjukliga celler hinner återhämta sig. Till tonerna av Navid Modiri och Gudarna.

Jag lider med människor som är kroniskt sjuka, som inte kan förlita sig på att kroppen ställer upp.

Min gör det så gott som alltid. Upp och stå bara. Utom ett fåtal dagar och nu skulle jag vilja säga att jag blivit sjukare efter 30. Tyvärr. Åldern tar ut sin rätt…  Det var bara senast i november eller så som jag låg avdomnad i två dagar. I går kände jag mig matt och slut, och natten har varit jobbig. Febrig. En halv grad är massor för mig, jag är känslig för feber. I morse kände jag mig döende. Sov ett par timmar till.

Nu är jag i soffan och gör ett skrivjobb, som måste bli klart. Ska bli klart. Tillräckigt klart inför samling i morgon. För då ska jag vara frisk. Ska!

Polisen på nyheterna:
-Vi ska varna missbrukarna om att det kan finnas narkotika på marknaden som är farlig.

Apropå misstanke om mjältbrand i heroin.

Jag försöker upprätthålla en viss image. Hård och tuff. Och så tar Mamma udden av allt genom att skriva kram gullebarn i en kommentrar. Fast ändå gillar jag det. Även om jag har svårt med kärlek så där offentligt.

Just nu har vi en disktrasa med Maud på hemma. Markus fick den av min syster Sara i julklapp. Det känns fint.

Hushållsnära tjänster är lite lite i ropet igen. Vara eller inte vara. Jag tror att de som är allra mest förtjusta i möjligheter är män. De kan nu genom att för en spottstyver betala för städningen hemma och så slipper de tjat om att göra sin del av toaskurningen.

Är det någon skillnad på ROT-avdrag och detta? Fler kan dammsuga än bygga hus. I princip alla faktiskt.

ROT-avdragen gynnar förresten vara de som äger sin fastighet. För mig som hyr kommer det inte till nytta. Trots att jag och andra som hyr i lägenheter med stort rustbehov förmodligen skulle behöva det mest. Men man måste äga för att få ännu mer.

Artikel i SvD om att lärare gärna skriver om elevens beteende i omdömen.

Skolverket pekar på att lärarna – tvärtemot regeringens intentioner – tenderar att bedöma elevernas personliga egenskaper, attityder och beteenden.

Jo, så är det. Både nu och förr gissar jag. När jag samlade ihop mina elevers omdömen och de innehöll en enda mening i stil med ”trevlig tjej som alltid gör sitt bästa” ville jag bara bryta ihop.

 Bild härifrån.

I går berättade min (faktiskt föredetta för första dagen i går) kollega om sina två råttor som hon precis hämtat. Jag var grön av avund. Små råttisar med mjuka öron och pliriga ögon. Tomheten efter djur är enorm. Då tänkte jag på stora kaniner! Jag har haft två egna kaniner. Stampe som blev tio år, en dvärgkanin. Och så Stig-Petra, en galen kanin modell större. Mina systrar har också haft kaniner, varav en dvärg vädur som var så specialmysig.

Mjuka djur gör något med mig. På alla rankinglistor i världen är ”att vara med djur” det bästa jag vet. Måste ta en funderare på vad jag kan göra åt situationen. Ingen råtta säger Markus. Trist säger jag.