På deras hemsida kan man läsa pressmeddelandet. Jytte säger att det krävs en restriktiv alkoholpolitik med bland annat höga skatter och ingen explosion av utskänkningstillstånd.

Gott så. Bra att SSU äntligen säger något i alkoholfrågan.

När jag satt i SSUs förbundsstyrelse vågade man knappt tycka någonting ”vi är ju ingen nykterhetsorganisation”. Det är många många SSUare inte förstår poängen med att ha alkoholfri politisk verksamhet även när man fyllt 18. Solidariteten med grupper som drabbats eller riskerar att drabbas av alkohol är låg. Även inom ett ungdomsförbund som borde vara lite mer radikala än moderförbundet, som sannerligen inte är det i alkoholfrågan. För att inte tala om facket, som tycker att ölprovning är en bra kvällsaktivitet. För hur var det nu, inom politiken existerar inga alkoholproblem?

Syftet är att träffa kongressarrangörerna och utvärdera. Ingen idé för mig att åka tillbaka til lstockholm efteråt så jag åker hem till Erik. Jag ska sova på hans soffa tänkte jag. Och jag kommer att tvinga honom att se på svenska hollywoodfruar och han kommer att oja sig över att jag stör mig så förbannat.

Tack för fjunigt nordiskt hår.

Nyss började terminen för alla de tusentals som valt att studera på folkhögskolor, höskolor och universitet. Samtidigt är det många andra som inte har någon sysselsättning alls, och ingen a-kassa. Ungdomar lämnar gymnasiet utan försörjningsmöjlighet. Den gruppen ökar katastrofalt. Fyra av tio som får försörjningsstöd i dag är mellan 18 och 29 år. Kommunernas kostnader för det som tidigare kallades socialbidrag skenar. Enligt SKL beräknas kostnaderna ha ökat med 1.2 miljarder kronor, eller tretton procent, första halvåret 2009 jämfört med samma tidsperiod 2008. I Söderhamn är ökningen nitton procent och i Bollnäs tio procent.

Delar av ökningen hade inte skett om inte sittande regering sett till att försämra a-kassan vilket lett till ett medlemsras på nästan en halv miljon människor som vid förlust av jobbet inte har någon inkomstförsäkring. Alla varsel i lågkonjunkturens kalla spår, tillsammans med de så kallade tysta varslen, människor som hakat sig fram på vikariat tidigare och som nu inte har sysselsättning, gör att antalet människor som inte har annat val än att gå till socialkontoret har ökat. Jag tänker mig att detta inte precis var vad borgarna hade tänkt sig, att fler människor riskerar att hamna i bidragsberoende.

Försörjningsstöd är just ett bidrag. Det behovsprövat och ska täcka mat, kläder, skor, fritid, lek, hygien, förbrukningsvaror, dagstidning, telefon och tv. Kommer man direkt från föräldrarnas famn upplevs kan det upplevas som okej av ungdomar. Friheten jämfört med de som har ett jobb är givetvis mindre då inga utsvävningar är möjliga.

Regeringen fastställer varje år den levnadsnorm som ligger till grund för försörjningsstödet. Ensamstående personer, oavsett ålder, får i år 3680 kronor per månad plus boendekostnad. Det kan i somliga kommuner vara drygt 4000 kronor. Det betyder att en ungdom kan få ungefär 7700 kronor varje månad i försörjningsstöd. Pengar som aldrig behöver återbetalas. Var finns incitamentet att framför detta välja att studera vidare? Studiemedlet ligger på 7800 kronor per månad. Fast bara för de tio månader om året som studier pågår. Läser man inte sommarkurser eller jobbar så får man inga pengar under den tiden. Dessutom ska större delen av studiemedlet återbetalas.

Det är feltänkt att det inte finns ett enda kortsiktligt ekonomiskt argument till varför ungdomar ska välja studier istället för försörjningsstöd. För många spelar det nog mindre roll att de om efter studietiden ökat sina chanser till jobb och egen försörjning många, många gånger. För här och nu kan man inte se den ekonomiska vinsten. Istället kanske man måste flytta, ta lån, göra en ansträngning man inte riktig planerat för.

Jag anser inte att nivån på försörjningsstödet ska sänkas för att öka differensen. Studier ska premieras högre. Skillnaden ska vara markant, inte knappt förnimmbar som i dag.

Visserligen har 20 000 fler personer ansökt om studiemedel det här läsåret än förra, men nöjer vi oss med det? Inte jag i alla fall. Höj studiemedlet och stimulera till studier!

Ledare i Ljusdalsposten och Söderhamskuriren i tisdags.
 

Varit i Bomhus Folkets Hus och sett en teater om nedläggningen av Norrsundets bruk. Bra skådisar och tuffa grepp. Jag borde göra mer sånt. Se mer grejer.

En gång tyckte nog folk det var fräckt att få en påse i plast när de handlade. Det var nytt och lite fräscht. Nu har jag samma känsla inför plastpåsens föregångare. När jag handlar på Body Shop och jag får sakerna omsorgsfullt packade i en liten brun papperspåse som jag får lägga i min väska. Det känns exklusivt.

Och jag köpte fantastiska ögonskuggor. Jag älskar dem likt smågodis.

Jag bloggar också den snygga affischen.
Själv får jag inte rösta, eftersom jag inte är medlem i kyrkan. För att jag inte är kristen.
Frågar mig ofta varför människor som inte kallar sig kristna står kvar som medlemmar, och betalar ganska mycket pengar till något som man faktiskt inte tror på. Och förvånas över att kyrkan tycker det är okej med medlemmar som inte delar det grundläggande, religionen.

Men om du får rösta, rösta på Socialdemokraterna. Alla människors lika värde.

I min bekantskapskrets jobbar några på förskola. De uttrycker ofta förvåning över vilket litet intresse som många föräldrar visar för de framsteg som barnen gör i den pedagogiska verksamheten. De flesta frågor handlar om hur barnet ätit och kanske sovit under dagen. Förskolan blir sorgligt reducerad av föräldrar till inget annat än förvarig. Trots att förskollärarna lotsar barnen fram genom språket och andra spännande upptäckter. Det är inte för inte som barn som gått i förskolan klarar sig bättre än de som inte gjort det.

Men i förskoleåldern finns ändå ett visst engagemang hos föräldrar som under högstadiet sedan utplånas till nästan ingenting.

Jag har känt mig som en riktig föräldraplågare när jag skickar ut mejl om att det är dags för utvecklingssamtal. Tiderna passar inte och när det väl är en tid överenskommet kan jag och barnet få vänta på en förälder som aldrig dyker upp, för något kom emellan. En enda gång under mina sex år som lärare har jag haft en förälder på besök under lektionstid. Det är inte ovanligt att jag och mina kollegor fått veta när vi ringer till föräldrars jobb, kanske för att deras barn varit inblandat i någon incident, att vi är väldigt påflugna.

 
Då jag bett föräldrar att komma till skolan och hänga med sitt barn för att själv kunna se ett beteende som vi ser har det aldrig varit intressant. Tvärtom har jag fått veta att det varit en av de sämsta idéer de hört. Skolan får väl lösa sina egna problem.

 
Jag kan ta problematiken med föräldrarepresentanter i klasserna, att det alltid infinner sig en kompakt tystnad då det är dags att utse någon på föräldramötet. Då måste man ju engagera sig i hela klassen, och inte bara i sitt eget barn. Men när till och med intresset för det egna barnet är intet blir jag stum.

 Varför väljer man att skaffa barn om man inte har för avsikt att stå vid sitt barns sida 24 timmar om dygnet om det är vad som krävs? Allt jag läst och hört om hur livet förändas när ett nytt barn föds och att man ser sig beredd att gå ut i krig för avkomman, vad händer med det? Jag ser inte det engagemanget.

 
Att barnet är stort nog att kunna värma makaroner på spisen betyder inte det att det kan hantera det som finns runt om. Kidsen lever farligt i sin egen parallellvärld. De lägger ut lättklädda bilder av sig själva på nätet, och alla föräldrar tror att det är andras barn som gör sådant. Hur många tonårsföräldrar följer egentligen sina barns framfart på nätet som med rätta kvällstidningarna tipsar om? Det verkar vara lugnt och skönt att bli av med sitt gängliga barn då det sitter vid datorn och blir uppraggad av äckelgubbar.

 
Hur många föräldrar känner till var tonåringarna är på kvällarna? Väljer att själva vara nyktra för att kunna ha koll på sina barn? Varför är inte varje tonårsförälder engagerad i ”Föräldrar på stan” eller motsvarande på orten?

 
Faktum är att ohälsan bland unga ökar. Och jag tror att föräldrarna kan vara nyckel till framgång. Kanske dags att införa möjligheten till tonårsledighet för dem, som KD föreslog förra året. När nu orken eller viljan inte verkar finnas.

Ledare publicerad i Ljusdalsposten och Söderhamnskuriren förra veckan