Ganska länge har jag tänkt att jag vill se den här filmen. Jag gillar Michelle Williams, även om hon var skitnödig i Dawson´s. Men vem var inte det i den åldern.

Jag kan inte tillföra något, mer än att Moodysson är en mästare. Han sätter fingret på. Så här ska en film vara. Eftersom de flesta inte är det är det inte så konstigt att man vanligen inte roas.

i dag har jag varit med Kicki som modell på hennes Mary Kay-träff. Den sminkning jag skulle göra var väldigt blå. En stund såg jag väldigt misshandlad ut, men sedan  blev jag lite snyggare. Så här kul hade jag när jag gick hem.

I den vänstra boken Hatet har Ander Nyqvist skildrat sin uppväxt med en alkoholmissbrukande pappa. Något som inte alls är ett pikant inslag i samhället utan finns överallt. Och missbrukande barn, syskon, kusiner, mammor och farbröder. Fler män än kvinnor. Väldigt bra skildrat av författaren och jag sträckläste den, som det brukar heta.

Benny Haags Makt, mod och motstånd handlar om hur han blir nykter alkoholist efter att ha ärvt det från far och farfar. Uppvaknandet gör att han tänker massor på hur samhället förhåller sig till alkoholen, och han blir "radikal" på ett sådant sätt som alla borde vara. Det är roligt när han inte tvekar med att kritisera personer och organisationer som han stött på i jobbet med sin föreställning. Nykterhetsrörelsen får en känga, Robert Damberg specifik till och med. Anders Häregård, NBV och diverse politiker. Det gör att det inte blir konstlat och subtilt skrivet.

Det jag tar till mig mest, utan att känna mig skyldig, är den besvikelse han tydligt känner för LO och Socialdemokraterna. Han upplevelse är att ingen vågar ta alkoholproblematiken på allvar. Jag delar den till fullo. Jag har läst LOs alkoholprogram och skrattat mig igenom. Inte för att det var dåligt men för att jag vet att orden inget betyder. Jag har diskuterat alkohol med SSU och med partiet och det är lika liberalt som vilken MUF-träff som helst. Gubbarna hetsar varandra att fylla på glasen när tillfälle ges, och SSUare gör vad de kan för att få supa på arrangemang, trots att det inte är tanken. Jag gillar att Benny är tydlig där.

NI som aldrig tänker på att det är alkoholen som ligger bakom trafikolyckorna, drunkningarna, barnmisshandeln, våldtäkterna, krogslagsmålen och skilsmässorna. Det är ni som ska läsa böckerna. Och ni är många.

Under ganska lång tid har den här boken följeslagit mig. Jag har läst ganska lite i sommar. Det betyder inte att den inte är värd något. Tvärtom var den ganska tung, på ett positivt sätt, och då behövs mer tankekraft.

Den får mig att så många gånger bli glad över att leva nu och inte förr. Men också stärka mig i uppfattningen om att man som tjej ALDRIG ska göra sig ekonomiskt beroende av någon. Inte som kille heller säkert. Jobba jobba jobba är det som gäller.

Vid tio börjar kvällarna bli mörka igen. Det är det jag ogillar mest med att det blir höst om en månad eller så. Annars känns det ganska bra. Jag har alltid gillat att få ordning på rutinerna igen. Jobba, följa min feta almanacka och tänka att nu har man chansen att börja om lite.

Som lärare är det väldigt tydligt. Nya elever, nya kollegor, nytt schema … och nytt kul! Nu blir det inget av med det i höst och det känns lite sorgligt att inte kunna säga att jag har elever. Att inte få introducera söta sjuor i det fantastiska med periodiska systemet. Inte le före höstlovet och annat som funkar ganska bra när man ska tämja en klass.

När man var yngre och bodde hemma så kanske det betydde att man fick skicka efter lite nya kläder från Ellos. Och i de tidiga åldrarna köpa bok- och bänkpapper. Jag älskade att ha en bänk! Jag fick alltid fina papper, för min mamma tyckte också det var kul och viktigt. Hon var dessutom galet bra på att slå in böcker snyggt.

I år blir det så annorlunda. En helt ny höst som börjar 17 augusti. Det kommer att bli så roligt! Och mycket tåg blir det, men jag är så bra på att åka tåg. Hittar alltid rätt plats direkt och fattar hur man ställer sina väskor.

Än så länge är det två veckors orutin kvar. Det är också ganska härligt.

Ibland tänker jag att jag skriver texter som är lite svåra att förstå. Men vad jag än skriver kommer inget att vara konstigare än Ella Bohlins text på Newsmill. Vad vill hon? Än det ena, än det andra. Roligast är när hon skriver att i hennes parti finns det så många människor som gör bra saker, som svarar i jourtelefoner eller tränar fotbollslag. Tror hon att det är någon skillnad jämfört med i andra partier?

För något år sedan utmanade hennes parti vårt lokalt på nattvandring. Vi kan enkelt dra ihop cirka hur många som helst. De är typ sju stycken i full styrka. Hur tänkte dom?

Vidare skriver hon om hennes mamma som var hemma med fyra barn i tio år. Stackars mamma, tänkte jag. Pappan fick förutom att vara lärare också jobba som tidningsbud innan det. Stackars pappa, tänkte jag.

Nu börjar Rocky II. I natt somnade jag i soffan när jag kollade på ettan. Det var planerat, jag hade täcke och allt..  Klockan fem bytte jag till sängen. Familjens förra hund hette Rocky. Nu är han begravd vid en sten i skogskanten. I morgon kanske jag ska scanna en bild på honom. Han var underbar även om han en gång bet min Anna. Hon har fortfarande ett roligt ärr efter det. Efter det fick han inte träffa så många okändisar. I kväll tänker jag mycket på hundar.

Rocky Rocky Rocky

När jag var på Island var vi en av huvudstadens badinrättningar, men utomhuspooler och så. Några tjejer i 18-årsåldern hade stort sjå med att hitta poser i trappan ner i vattnet där deras bröst tog sig bäst ut. Deras blickar flackade mellan de egna brösten, omgivningens eventuella uppmärksamhet och himlen bakom slutna ögonlock då de låtsades sola. Lite sura blev de också när folk ville gå, tänka sig, gå i trappan!

Själva skulle de säkert hävda att sola var just vad de gjorde, men nej. Det var att visa upp sig som var grejen. Jag skulle så gärna vilja veta vad som driver tjejer att fokusera så mycket på yta. Det gör förstås inget, och jag vet att flera kan kombinera det med att även göda intellektet och det kan bli en underbar combo. Och har man inget i huvudet, får man väl vara glad om det finns ett utseende att blända med så klart. Är det svaret? Man visar det man har, för att det finns inget annat? Eller är det fördomsfullt av mig.

Jag utgår alltid från mig själv. Och lite från mina vänner som jag känner dom. INGEN har sysslat med sånt här show off-beteende. Det har gått mycket bra för oss ändå. Vad bra nu är. Men enligt den otäcka normen gissar jag. Vi har fått hångla en del och vi har killar som gillar oss. Vi har fantastiska jobb , går inte hos psykolog och vi skriver inte texter där vi slänger in hi hi och otäcka gula smileygubbar fler än vad det är bokstäver.

Det tror jag bröstbrudarna gör när de skriver. Fy, jag är inte snäll. Egentligen tycker jag lite synd om dem, men det ska man inte säga för ingen vill bli tyckt synd om. Det är därför inte lämpligt att tycka synd om någon. Särskilt slöseri är det kanske att göra det med unga tjejer i guldbikini, när barn dör av svält i denna stund.

Jag grät ögonen ur mig när hunden dog. Jag klarar inte när djur dör. De som säger att djur är bara är känslomässigt handikappade individer.

Ambivalent därför. Det är en film för hundälskare, men det är också vi som tar illa vid oss. Men så är det. Mamma säger att man får inte ha djur om man inte klarar av att göra sig av med dem när tiden är inne. Det är helt sant. Men man kommer nog över det, det är klart ni ska se filmen.

Tyckte inte om det här familjedravlet som den var kryddad med, men jag förstår att det är till för att man ska förstå att hunden blev en del av familjen.