Funderar ni ofta på vad som är det perfekta livet för er?
Det gör jag om mitt.

Från Louise Erixons blogg har jag plockat följande:

Jag heter Louise Erixon och är 19 år. Jag är distriktsordförande för Sverigedemokratisk Ungdom Bergslagen, ordförande för ungdomsförbundet i Gävleborg samt ledarmot i Sverigedemokraternas Ungdoms förbundstyrelse på riks.

Undra om hon tror att det heter ledarmot?

Louise Erixon är misstänkt för att ha slängt bevismaterial, inspelade material från hang around med partiet, i havet. Kameror har fångat henne när hon bär ut väskan (snodd) som sedan är spårlöst borta. Över bord?

Louise Erixon är i dag hett stuff i lokaltidningen, som berättar att hon lagom innan lanseringen av SDs parlamentslista betalt in det sista, det mesta, av de 7000 kronorna hon dömts att betala efter en misshandel.

Arbetarbladet: "Hon slog omkull henne, slog henne i huvudet och bet henne i kinden". Louise gjorde alltså. Om det säger Louise till tidningen: -Jag var 16 år, jag tror väldigt många har gjort dumheter i den åldern.

Louise, de flesta har definitivt INTE gjort det. Kom igen, bitit någon i kinden? Som tjejer på dagis … När jag var sexton gjorde jag inte ett skit dumt. Bara präktiga saker. Pluggade. Hängde med vänner. Vanliga ungdomsgrejer. Inte bet jag andra tjejer i kinden och blev dömd för det.

Erixon säger att det är en slump att hon betalade hela summan precis innan de outtade listan. Kanske är det så.

Jag vet, jag är inte unik.

Men det är bara att jobba sig ur det!

Hänger framför Ballar av Stål efter att ha ätit med kompisar efter att ha varit på AK-möte efter att ha snabbätit hemma efter att ha jobbat.

Flera gånger på sistone har jag snubblat över "svåra konstnärer" som i media ojar sig om sin konst. En pianist i morgon-tv som vägrade avslöja varifrån insiprationen kom, Flinck som jäste över ett klipp från hans inte särskilt gymma insats, unga Dahlström som talar om skådespeleri som om det vore något helt fantastiskt om man ror i land. Det kanske det är. Det kan vara jag som inte kan förstå tjusningen i detta. Som inte fascineras eller imponeras av det jag uppfattar som allmänt introvert. Ett ältande i sitt eget inre som inte bekommer mig.

Jag tycker mest teater är ganska äckligt när man ser spott hoppa ur skådespelarnas munnar. Jag tycker att många musiker tar sig själva på för stort allvar. Särskilt singersongwriterkategorin. Poesi förstår jag om den går att förstå, inte om den är mystisk. Konst begriper jag om den är konkret. En hare är en hare och inte en symbol för girighet, som exempel.

Det här är vad jag älskar, förstår och beundrar. Det som är mitt universum. Naturvetenskap.

Jag förstår också läppglans, kladdkaka och pasteller.

På den här bilden i senaste numret av IOGT-NTOs tidning Accent ser jag vansinnigt trött ut. Det var jag också. Jag hade haft ont i magen tre dagar. Ungefär som torpmamman i Kulla-Gulla som trodde hon hade fått en orm som ålade runt i magen. Natten efter detta blev ett helvete och sedan fick jag vara hemma från jobbet dagen efter. Beskriver inte symptomen mer än så, men jag tror inte det var en smittsjukdom.

I repotaget diskuterar vi vad IOGT-NTO är för typ av organisation. Det var spännande. Man kan också se det på Accent-TV på nätet. Det har inte jag gjort, men jag har fått meddelande på facebook om att jag verkar intelligent i diskussionen. Föga överraskande men ändå kul! Alla som var med och pratade var väldigt bra tycker jag.

Till mamma: Om du klickar på bilderna så blir de större!

Det är svårt att pyssla flådigt när man gillar raka linjer och räta rader så att säga.

Om man har ett måste en dag ska man försöka ta itu med det så fort det går annars håller man på med det hela dagen. Jag har nu skrivit den ledare jag förväntas skriva. Tur för mig! Och skicklighet förstås!

Resten av dagen är fritid. Jag ska börja med att stänga bort Maud från TVn. Dra på Navid Modiri och Gudarna och plocka det som behöver plockas. Vilket inte är mycket. Det här är ett ordningssamt hem. Om Markus ser Rent Hus börjar han städa frenetiskt. Intressant.

Den här bilden tog jag nu i kväll. Det var nödvändigt att dela med mig av min lycka. En bit in i pysslet plockade jag fram min låda med gott och blandat av det jag köpte i Japan. Det var mitt paradis i shoppingväg, japanerna har förstått detta med härliga pappersprodukter och det underbara i glada färger och sötisar. Dessutom har jag inte fått möjligheten att tjata om min vistelse där på ett tag. Jag skulle behöva konstantpyssla i ett par månader innan jag har gjort slut på allt jag köpte … men det är bra för då räcker det länge. Alternativt gör jag det ytterst sparsamt och lever på den där lådan hela livet.

Tror jag visat bilden förut men ett käckt foto håller för flera gånger. Här är jag utanför Tokyo Hands (värre än värsta Claes Ohlson) med kvittot som kassörskan skrattade åt. Hatten var ett måste i solen. Trots det fick jag pigmetnfläckar i pannan. Jag borde ha hatt nu med för vårsolen har gett nya fläckar i pannan. På den andra halvan.

Det var den sjukaste värme och fuktighet jag någonsin upplevt i Tokyo. Åk inte dit i juli. Kvällstid var det någorlunda. Dagarna borde man få tapperhetsmedalj för. Jag har aldrig druckit så mycket och samtidigt kissat så lite.

Drog en vända på stan och tittade på alla fina bilar. Blir galen på  tjugoåriga brölkillar som sitter på taket på en volvo och super och liksom drar ner stämningen. Fast själva tror de att de är coolast i världen. Jag kan knappt tänka mig nåt värre.

Nu är det Robinson och praliner från Änglamark. Har varit sugen på att prova dem länge men känt att det varit lite dyrt. Trots att jag är en av de som förstår varför etiskt märka varor är lite dyrare. Inte alla förstår sådant.

Nu kostade de trettio kronor och det är istället galet billigt för 17 utsökta praliner. Det kan vara värt de sjuttio de kostar annars med.