19.30 Utbildningsradion visar ett program om kreationisterna. Precis vad jag behöver se för att ha en levande diskussion i morgon.

20.00 Hype. Ungdomsprogrammet för vuxna. I kväll med den underbara Regina Spektor.

21.00 Grannfejden. Socialpornografi när den är som bäst. Och jobbigast.

Jag kommer att kunna göra skitbra lektionsplaneringar nermyst i soffan framför detta. Observera att det finns ett hål för motion.

Det finns tillfällen då ilskan bubblar ohämmat. Ögonen börjar snurra i sina hålor så jag skulle kunna utklassa vilken seriefigur som helst. Ganska hjälplöst känns det då jag upplever att jag inte kan rikta min förskräckelse över ett sjukt system åt något håll.

Jag sitter med en av de stora kvällstidningarna. Jag läser som Tuula som förlorat sin a-kassa då hon åkte på sin mors begravning. Tuula kunde inte närvara på träffen på arbetsförmedlingen på grund av detta och när hon ringde för att boka om tiden fick hon veta att då skulle a-kassan ryka. Jag kan inte ens föreställa mig den desperation som skulle uppstå hos mig. En älskad har dött. Det är mer än nog för att för en stund leva under press. Men när man vill besöka begravningen, och det vill man, förlorar man sin inkomst. Detta för att arbetsförmedlingen anser att man inte står till arbetsmarknadens förfogande, när man vill lägga en blomma på sin mammas kista.

Behandlingen av Tuula är ett byråkratiproblem, något mänskligheten skaffat sig i modern tid. Någon tänker till, sätter upp regler och dessa klubbas. För a-kassan är reglerna att du ska stå till arbetsmarknadens förfogande för att få rätt till den ersättning som du varit med och samlat ihop till. Det är helt i sin ordning. Självklart ska man vara aktiv i sitt arbetssökande och dyka upp på möten som kan behövas för avstämning och förvissning om att så sker.

Men vem började med att inte tänka själv? Är det enskilda handläggare som stryper ersättning för att människor spelar innebandy någon gång i veckan, för att de skriver texter på en blogg om att vara arbetslös. Båda exempel på annat som lett till problem med a-kassan. Vem är det som inte kan stava till flexibilitet? När problemet uppkommer, var händer med mänskligt bemötande? Har arbetsförmedlingen ingen värdegrund har den heller inget existensberättigande.

Tror någon på allvar att motionsidrottande eller en begravning på riktigt hindrar någon från att söka jobb? Det är inte så på en fläck. Vill någon intervjua mig lämnar den ett mobilsvar om jag inte är anträffbar. Är detta ett fenomen med lutande plan? Kommer det att gå utför? Kommer arbetssökande som uppbär a-kassa i fortsättningen få lämna sitt eget hus, göra sjukhusbesök eller lämna mobilen utanför medan man sitter och skiter? Kanske inte.

Jag läser artikeln flera gånger eftersom jag själv förespråkar att man ska läsa och tänka till för att utröna om nyheten kan vara vriden, om fakta undanhålls för att få den "sanna" bilden. Men nej, Arbetsförmedlingens egen expert Lars-Erik Mellilä säger att Tuulas arbetsförmedling fattat rätt beslut. -Går man på begravning är man förhindrad och då har man inte rätt till ersättning.

Jag älskar att vi har ett system där man försäkrat sig för det inkomstbortfall som kan uppstå mellan jobb. Det är en självklarhet även om systemet gravt försämrats av sittande regering och behöver ses över för att bli bättre och tryggade än idag. Det här är en pissig  pinsamhet i det som tidigare var välfärdssverige.

Ledare i Söderhamns Kuriren och Ljusdalsposten 12 maj 2009

Kommentar på mejl:
Bra skrivet Elin,     kanske du kan följa upp med artikel om alla de som betalar för a-kassa i god tro, men inte får ut något pga för lite arbetade timmar per vecka.   Tuula ska kanske vara glad att hon inte utsätts för tvångsterilisering, obstruktion mot myndighet straffades direkt förr. Mvh Bo

Somliga dagar känns det som att ingen energi ligger i systemet. I dag var en sådan dag. Sov mellan sex och åtta. Skönt.

Tittade på Max 1800-tal. Av en slump. Det var väldigt bra. Nästa vecka om feminism. Det ska jag verkligen se.

Leve Rent Hus!

Ett tecken på att jag inte riktigt är på topp är att mina naglar pillats så korta att fungrarna svider. När det är mycket för mig att göra blir det så. Jag biter inte, men jag sliter sönder dem. När jag sitter på något möte och önskar jag kunde jobba med något mer angeläget istället till exempel.

Nu är jag hemma för att i lugn och ro läsa igenom elevernas förslag till laborationer på nationella provet i fysik. Det går framåt.

För en månad tog jag ut en löprunda som jag med viss regelbundenhet har kämpat mig fram på. Ingen imponerande sträcka för en atlet men man ska ju tävla mot sig sjävl. För livet är ju en tävling.
I söndags vann jag. Då sprang jag precis hela varvet och lite till. Jag var helt galet glad.

Det är inte det att jag aldrig sprungit sträckan förr. Det finns till och med perioder i mitt liv då jag var riktigt vältränad och körde uppåt fem step-pass i veckan och var grym på det.

Sista året har jag inte varit särskilt grym och mitt SATS kort gick inte varmt precis.

Har återigen insett att det mycket sitter i huvudet. Tror man att man ska dö eller inte. Och det tror jag alltid i början av en träningsperiod. Och känner mig verkligen död.

Men nu, nu är det annorlunda. I dag sprang jag bara för kul. Det är nog meningen. Men jag behöver mål, och jag har inte riktigt tagit ut nästa sträcka ännu.

Att jag är bra är ingen nyhet, men det är skönt att bekräfta det för sig själv. Igen och igen och igen.

Jag ska nu i min roll som vice ordförande i socialnämnden i Gävle gå på en informationsträff för de som är intresserade av att bli familjehem. Ska bli intressant.

Jag har ett par, enligt mig, riktigt patetiska bloggar som jag läser av olika skäl. Just nu funderade jag på om alla mina lovely läsare skulle märka något om jag tog ett inlägg från dom och låtsades att det var mitt.

Å sen ska ja ba köpa läppglans.  Å sen ska jag träffa min lilla gumma. Ska ringa sötnosisen Kalle nu ja. Puzz!

Kunde ha varit jag, i ett parallellt och sämre universum