Jag vaknade klockan nio. Av mig själv. Hade planerat en timmes sömn till. Så hur utnyttja tiden? På med kläder och springa, promenera en bit i solen. Jag tycker jag förtjänar mer beröm av er än jag fått hittills. Vill också tillägga att jag sprang i går klockan 21. Det här är så typiskt mig. När jag föresatt mig något så …

Jag fick en impuls. Bytte och strök dukar och när jag ändå hade strykgrejerna framme tog jag ner gardinerna, sydde en fåll längst ner, strök och pillade upp igen. Eller alltså fåll och fåll, jag sydde mer bara. Först dubbelvikt, sedan bara vikt. Det är snett och vint och helt utanför hemkunskapsboken men jag prioriterar ofta snabbhet framför noggrannhet som ändå inte märks. Vem som är normalkopplad spanar in hur någon fållat sina gardiner?

Googlade Husmodersföreningen och första träffen var lokalföreningen i Ursviken som på sin hemsida skriver:

Verkar aktivt för en positiv utveckling av samhälle och lagstiftning. Värnar om familjen, har studieverksamhet, bevakar konsumentfrågor, arbetar för fred och kvinnors jämnställdhet m m.

Jag vet inte vad man ska säga. Vad innebär första meningen? Värnar om familjen? Alla varianter eller är de (också) homofober som Kd? Jag är skeptisk till en kvinnoorganisation som stavar jämställdhet fel på framsidan av sin hemsida. Fast det är inte så lätt alla gånger. Hur många har koll på skillnaden på jämställdhet och jämlikhet egentligen? Skrämmande få. Jag tycker man hela livet borde kallas in en gång i veckan och förhöras på stavning och betydelse av tio "svåra" ord. 

Jag stavar inte alltid rätt här. Det vet jag. Ofta korrigerar jag i efterhand. I alla fall senaste året. Backar ni ser det ut som hell? Varför. Jo, det är som med gardinerna, hellre snabbt. Då hinner man mer.

Men av det Ursviken lärde mig får jag ta tillbaka rubriken. Jag är bättre än så. Way bättre …

Här är mamma och jag. Här var hon kanske 19. Söt var hon i alla fall. Hon är min sötaste mamma nu med. Jag älskar min mamma. I morgon hälsar hon på!

Nolltolerant mot skitsnack om politiker är en nödvändig kampanj. Hoten och våldet mot förtroendevalda ökar. Helt oacceptabelt.

Jag skulle gilla om fler medborgare hörde av sig direkt till mig som lokalpolitiker för att ställa frågor om hur jag tänker när kommunen behöver spara, varför jag varit med och lagt ner verksamheter eller vad jag egentligen tycker om jämställdhet. Det förvånar mig hur få som tar direktkontakt med sina politiker när det är så lätt. Bara att klicka med musen, som de sade i en gammal reklamfilm. Men det är precis så lätt. Ringa går lika bra.

Det vore också kul om detta skedde med god ton. Under mina första snart fyra år som förtroendevald har en enda person ringt mig för att ställa en fråga, det var trevligt. På arbetsplatsen och av vännerna har jag fått smarta frågor som jag försökt besvara lika klokt. Jag har pratat med många på torgmöten och det är inte alltid särskilt roligt. Många är förbannat otrevliga och skriker faktiskt som femåringar utan att lyssna. Man häpnar. Visst, forum där folk bara får ösa ur sig kanske behövs, men det finns professionella för det.

Jag och andra politiker viker en större del av vår fritid för att sätta oss in i, diskutera och fatta beslut som påverkar allas vardag. Vi gör det för att vi tror att en bättre värld är möjlig, även om vi tror på lite olika sätt mellan partierna. Vi gör det för att vi är de som är valda till det just nu, men det hade precis lika gärna kunnat vara andra som är intresserade av att forma framtiden.

Vi har valt att ha ett demokratiskt, representativt system där vem som helst har möjlighet att sitta i beslutande församlingar. Otroligt och fantastsikt om man jämför med andra system som funnits tidigare och fortfarande finns i andra länder där pengar, kön eller hot om våld är det som bestämmer. Men är svensken generellt glad över detta? Oh nej, politiker får äta skit på insändarsidorna, i annan media och i privatlivet.

Hur glad blev jag egentligen av bokpresenten "Våra politiker och andra dumheter"? Hur skoj är det när man bemöter tomma uttalanden med fakta och får veta att man inte ska tro att man är något? Hur spännande är det att få ett dödshot sprejat på väggen på sin arbetsplats för att man tagit tydlig ställning mot nazismen? Olika grader, samma förvånande förakt.

Det är definitivt inte ett pris man ska vara beredd att betala, och många har därför valt att istället för att fortsätta utnyttja sin demokratiska rättighet att jobba politiskt hoppat av. För att andra, ofta helt vanliga, människor beter sig riktigt illa.

Media uppmärksammar problemet som ett reellt hot mot vårt demokratiska system. Folk ledsnar på eller vågar inte längre utföra sin politiska gärning då deras liv inskränks i alltför stor omfattning. Mest utsatta är Sverigedemokraterna. Jag tar klart ställning emot den människosyn det partiet representerar, men de förtroendevalda ska icke röras.

Nolltoleransen kan börja vid respektive köksbord. Istället för att muttra surt över politiker är det dags sätta sig in i sakfrågor, hitta en bättre läsning och ringa lämplig politiker. Alla är så välkomna!

Publicerad i Ljusdalsposten, Söderhamnskuriren vecka 16

Pratat på msn med Ullie. Bästa Ullie! Jag hävde ur mig tusen saker som jag tyckte illa om. Hon svarade att vi borde spela kula nåt tag. Och konstarerade att vi är riktiga mercabrudar. Det kändes helt absurt och fel. Om man känner mig och Ullie vet man det. Lyckligtvis diskuterade vi också krämer och så. Ibland blir jag så ledsen att Ullie bor så långt bort.

Här är Ullie och jag på kongress i Piteå 2005. Där körde vi också runt runt på en parkering för det var det roligaste vi kunde komma på. Och det var väldigt kul!

Nu har jag tagit mig samman och laddat med dator och scanner framför TVn för att se Top Model och göra nytta. Redan innan programmet har börjat har jag gått i mål, det vill säga lärt mig scanna. Det var ju så enkelt! Eller så var jag så bra.

Jag älskar hästar. Alltid gjort.
Här är mammas och min mosters hästar Luffe och Bandito. Mest Bandito.
Och jag och mamma.

Jag har förmånen att sitta i min soffa med magen full av brieost och titta på TV-program om norska kungafamiljen.

Älskar rubriken. Det var länge sedan jag vitsade med åttan på det där sättet. Väldigt fjortis men kul.

Så klart var flickan fantastiskt. Det coolaste med henne är att hon verkar spruta ur sig musik, inte som somliga artister som håller på snackar om en skiva i två år innan den släpps. Och så är den inte så fab.

Det var skojigt många som satt på samma rad som mig, som jag känner eller kan lära känna bättre.

På minussidan, jag är trött så jag kan stupa.