Det här är det första par skor jag köpt i livet med syftet att springa utomhus.
Syftet har inte börjat än, men nu finns förutsättningarna.

Jag har alltid gillat Nike, så det var självskrivet. De andra skorna byggs nog dessvärre också av barn. Fy fan. Det är svårt att vara konsument och det är svårt att vara barn.

Tommy hade tipsat om ett par skor som hette Nike Womit typ. Men man vill ju inte ha kräksskor.

Nu ska jag göra middagsmackor och se på Top Model 4. Can´t help I love it!

I helgen kom resultatet från en opinionsundersökning som visade att fler människor är villiga att rösta på Moderaterna än på Socialdemokraterna. 

Det är nu Socialdemokratiska arbetarepartiet tydligt måste visa de olika ideologier som styr partierna.

Klassresor, att komma från fattiga förhållanden men kunna skapa sig en tillvaro som var bättre än den man föddes in i, är ett begrepp för att det förekommer. Läskigt  begrepp kanske eftersom man då först måste våga tala om ett klassamhälle. Jag räds inte det. För mig är det väldigt tydligt då vi har kungahus vars hela tillvaro finansieras av oss som aldrig är välkomna på nobelmiddag. Glädjande nog har många reagerat på fenomenet när ett påkostat bröllop stundar.

Ju mer man har desto mer får man. Hur många lokalvårdare får bjudluncher och tjänstebil, hur många chefer får det? Att  behöva göra sådana billiga poänger för att peka på att klassamhället fortfarande i allra högsta grad existerar känns tråkigt men nödvändigt. Det gör ont i hjärtat vid rapporter om att på somliga skolor går skollunchen åt till sista smulan på fredagar och måndagar för att fylla hungriga magar inför och efter helgen. Då pratar vi inte om Djursholm. Nyligen kom rapporten som berättade det man kunnat ana, att rika får bättre sjukvård. Det är inget hittepå att klassamhället lever och frodas. Klyftorna ökar till och med.

Min bild är att en moderat anser att vi alla föds med samma möjligheter och det enbart är vad vi gör av dom som styr oss. Slänger vi bort det genom att inte klara skolan som vi borde, hamna i fel sällskap eller inte få ett jobb så får vi ta smällen själva och inte få några extra försök. Att skolan var svår för att mamma och pappa söp finns inte med i beräkningarna.

Jag föddes för inte så länge sedan av en ung, söt mamma utan gymnasieutbildning. Vi bodde med mormor och morfar i ett hus som bara strax innan jag föddes fick toalett inomhus. Jag kände under många år ingen som hade pluggat något mer än gymnasium. Tack vare ett välfärdssystem med möjlighet att få lån till högre studier har jag skaffat en ekonomi där jag själv kan välja var jag vill bo och inte vara beroende av någon annan för att dela kostnader, om jag inte skulle vilja det.

Hade jag fötts 40 år tidigare hade det varit en utopi för mig. Då hade mitt liv tett sig helt annorlunda. Förmodligen hade jag fått leka hemmafru åt en man som hade himlat med ögonen och skojat med sina kompisar om jag ville läsa böcker eller talat om att studera. Inte för att vara elak utan för att sådant beteende fallit utanför normen. Där hade jag gått omkring och trott att jag var någon. Man skulle veta sin plats.

Socialdemokraterna jobbar målmedvetet med att utplåna skillnader mellan fattig och rik, mellan man och kvinna med ett enda mål… att ge alla friheten att välja sitt liv. Vi ska födas med samma möjligheter. Det kan få en att dra efter andan för att det fortfarande känns så långt borta. Mycket är gjort men målet är inte nått. Jag har i dag mycket att tacka Socialdemokraterna för det de gjort för mig, nu måste arbetet självklart gå vidare. Det ska göras klassresor så det står härliga till!

Vad är självklart för Moderaterna? Otryggare anställningar, låg förmögenhetsskatt och försämrad vuxenutbildning. Och att man ska veta sin plats.

Ledare Söderhamnskuriren, Ljusdalsposten 7 april 09

Jag inser att jag skriver en hemmafrublogg. Sugigt. Det stora barnet som bor hos mig gnuggade sig i ögonen när jag drog upp persiennerna som värsta erfarna mamman. Nu är hon iväg på lunch med en kompis.

Jag tänkte berätta om en underbar MAC-ögonskugga jag hade på mig i går. Jättefin när jag lade på den halv elva på förmiddagen. När jag kom hem efter 23 så fanns den inte längre. Bara kajal. Någonstans i världen finns en massa ögonskugga som bara sådär har försvunnit från glittriga ögonlock.

Jag ska göra en liiiten shoppingtur på stan i dag. Med lågkonjunktur och en uppsägning i ryggsäcken (en topp tio-uppfinning) så har jag inte köpt särskilt mycket saker alls. Men nu är det sådant som jag BEHÖVER. TIll exempel pumptvål till köket (hemmafruvarning igen). LIte sånt.

Mannen ska komma hem med lunch till mig. Snällt. Men jag tvättar ju hans kläder.

Då kollar jag på den här killen som i går kanske tyckte det var lite otäckt att åka stora banan första gången på året …

Nu har jag slängt i en omgång tvätt, vattnat blommor, klippt bruna blad, slängt växter, plockat lite, tömt papperskorgar, deklarerat och ordnat till Bob, bäddat. Det känns som en bra början.

Inledde med ett möte på soc och nu ska jag fixa fixa fixa. Eller mest tvätta. Men jag har en del saker att så att säga ta hand om i dag. Deklarera till exempel. Bra kommer allt att bli!

Tillbaka i pulsen igen. Oj oj oj!

Har möten på morgonen två dagar som kommer.

Vaknade av mig själv långt innan klockan skulle ha ringt. Låg kvar i sängen för det var så tidigt att lagårn fortfarande lät. Skönt! Nu ska jag snart iväg och knåda på små tvillingar igen.

Vi har gjort regular tvååringsgrejer som att rita och cykla och bada. Det senaste blev en blöt upplevelse även för mostern med kläder på. Fast det gör inget, de hade fått äta upp mina lillfingrar om de önskat det. Min syster Jessica är världens bästa mamma, det är kul att se. Förutom min egen mamma that is.

Kom hem föra åtta och då badade Norraladalen i solnedgång. Heaven om earth.

I himlen har vi ätit knäckemackor och ananasskivor och sett på mammas bästa program 2.5 män. Själv hatar jag den signaturmelodin (låter som något specialdesignat för utvecklingsstörda som är i behov av något enklare. Ingen skugga ska falla på de utvecklingsstörda!) och är inte särskilt road av programmet, men det är lite att ta seden dit man kommer.

Det är det bästa med att vara i Närby. Alltså, det händer grejer av olika slag men inget som kräver min tankekraft. Snart ska jag ut med bilen för att hälsa på de enda små barn jag gillar i hela världen, då måste jag nog koppla på lite men för dem gör jag vad som helst.

Självklart har jag mjukisbyxor på mig, men ska nog byta till baggy jeans innan jag åker. Lite kan man väl kräva. Fast om ingen annan bryr sig, varför skulle jag.