Aldrig tidigare har jag värmt matrester i mikro när jag kommit hem från jobbet, för jag har aldrig tidigare haft mikro. Förutom när jag bodde på studenkorridor. Det var praktiskt och gott med lasagne i dag igen.
 Det andra jag gjorde var en sån mindfulnessgrej (läst i nån damtidning, tycker mest det är blaj) som att hålla gaffeln i för mig fel hand, vänster, när jag slevade in maten. Med lite träning ska det nog gå bra.

Stannade länge på jobbet och hade elever som satt kvar och jobbade med rester och omprov. Bokat in tider för utvecklingssamtal och det känns halvkul. Tänker inte göra 27 stycken på två veckor den här terminen. Man ska lära av sina misstag.

I kväll ska jag söka jobb.

Mina stackars kollegor försöker bara vara snälla när de undrar hur det är med mig. Men jag vill inte att de ska undra, vill inte prata om det (med dom) och svarar -Som förväntat. Helt kort. Då frågar de inte mer. Jag är så otrevlig.

Okej, man kanske inte säger så när man är bjuden hem till sig själv, och inte var det dignande bord som var kvällens grej. Men sällskapet, sällskapet …

Roligt!

När man själv inte dricker kaffe eftersom det smakar bränt skit är det intressant att se hur darriga folk faktiskt blir när det börjar närma sig kafferast. Eller kanske mest när det drar över. För mig som är oberoende gäller det att kunna ha möte minst 10 timmar i sträck. Ingen kaffepaus.

På en del möten jag är på spelar kaffet en huvudroll. Nästan that is. Det är lite pinsamt.

Kaffe är tråkigt och folk köper inte ens rättvisemärkt ekokaffe, så i andra änden får någon lida för det.

Vi ska äta mat och efterrätt (på 45 min slängt ihop kladdkaka, sallad, lasagne och det viktigaste, nödtorftigt gjort rent handfatet) och prata om viktigheter.

Så som politik och tjejer.

I går tog jag med mig ett exemplar av ABFs tidning "Fönstret" när jag var i dom lokalerna. Nu slog det mig att det kanske inte var okej. Men jag gjorde det för att jag tidigare bläddrade i ett nummer och det var lysande.

På bilden ser man del av tidning tillsammans med ett av mitt livs största kärlekar, nämligen min mobil. Jag är inte trogen i den kärleken och har inget emot att byta om situationen tillåter det.

Men hur som helst. De har valt att publicera ett antal Nietzschecitat varav jag gillade och vill dela med mig av

Ingen snöflinga i en lavin känner sig ansvarig.

Kanske appropå att rättegången mot ansvariga i Röda Khmererna är igång.

Övrigt i tidningen är bland annat en bild från Blå Lagunen, Island. Härligt ställe som jag gärna återvänder till trots att det är en turistfälla som jag vanligen inte dras till. En intervju med Viveca Lärn som jag gillar främst för fantastiska ungdomsböcker. Ett repotage om te där vi får lära oss att Puér är ett lagrat te som oxideras (och så förklarar de inom parantes vad det beyder, som om inte jag visste det redan, naturvetare for life!) långsamt. Det ger en smak av jord, våta höstlöv, kamfer, svamp och frukt. Och det är där det blir lika löjligt som att prata på i-spriket en hel dag. Människor äter inte höstlöv. Lika löjeväckande som när det ska pratas om vinsorter eller kaffesorter eller för all del chokladsorter. Jag bryr mig inte om sådant jag ska äta av någon anses smaka furu eller plåt, jag vill bara att det ska vara gott. Och att jag får äta mycket.

Sånt där kan jag då störa mig på i cirka en kvart. Så lång tid tar det innan jag blir provocerad av något annat som inte passar i min fyrkantiga värld. All denna ilska som vill ut hela tiden. Markus och jag promenerade genom att villaområde tidigare ikväll och jag övervägde på allvar att trycka upp ett gäng post-it med texten "Det syns genom fönstret att du har ett (upplyst) vitrinskåp. Det ser ut som helvete." för att kunna sätta på ytterdörrarna. Men så får man bara inte göra. För man väljer själv om man vill ha vitrinskåp eller inte och det måste jag acceptera. Men det tar emot. Liksom stora hår (tänk Jessica Gedin), handla på ÖB eller tjocktröjor uppdragna till armbågarna.

Ni vet ju alla hur mycket jag älskar barn. Ohämmat, alla snoriga ungar gillar jag.
Nej, jag är ju inte särskilt förtjust i barn i allmänhet. Förstår inte varför man förväntas oja sig och gillar alla barn, när ingen förväntar sig att man ska göra det med vuxna. Det finns riktigt sura och riktigt tråkiga ungar. Det är tråkigt med vuxna som aldrig säger något, detsamma med barn.
Jag har svårt att stå emot mina syskonbarn dock. Jag skulle hugga av min vänstra hand för dom om det krävdes (sånt krävs aldrig, det är bara som man säger, kanske därför man säger det). Här kan man se hur kul vi alltid har! Jag vet inte om det är samma barn eller olika barn. Jag är sämst moster på det sättet.

Nu vill Island dra igång igen. Jaga valar.

Det är illa. Inte för att det är just valar, jag är kritisk mot den mesta jakten. Men ibland har vi rubbat ekosystem så vi måste jaga för att återställa balansen. Lustigt att det måste vara privatpersoner som har det som hobby som får syssla med det. Kanske för att de är så skickliga att de skjuter ihjäl varandra ibland. Dödande är en makaber hobby.

Att miljardindustrin är en bluff pratar nyheterna om nu. Undersökning efter undersökning bekräftar att det för de allra flesta inte fyller någon funktion. I vissa fall kan det innebära en fara.

Vitaminer och oljor som "extra" är alltså bara shit!

Det är som när folk hävdar att vin är nyttigt. Ett äpple är bäst.

Fast nu lite trött i själen. I en dryg (på flera sätt) månad har jag vetat att jag mest troligt tillsammans med ett femtiotal andra lärare i kommunen kommer att sägas upp på grund av arbetsbrist. Somliga ha rjobbat i tiotalet år. Jag har ju bara jobbat sex år. Ingen hänsyn har tagits till kompetens, utbildning eller liknande. Enbart dagar i kommunen. Min dubbelkompetens inom NO/SO och de 427,5 högskolepoängen betyder ingenting. Jag förstår skälen till uppsägning, att det inte beror på mig, utan på omständigheter som jag inte råder över. Trots det är det liksom lite pinsamt att bli uppsagd från jobbet.

Vad göra nu? Tja, jag har sju månader på mig att hitta på något. bara möjligheter som man brukar säga. Men jävligt trist.