Etikettarkiv: Feminism

Äntligen Lilith

Söndag den 18 är sista chansen att se Liliths utställning på Länsmuseet i Gävle. Ni vet, feministföreningen på Vasaskolan som fick välförtjänt uppmärksamhet när deras anslagstavla provocerade och saboterades.  Att de fick chans att ställa ut var en lysande idé. Att jag inte tagit mig tid att kolla innan är pinsamt, särskilt som jag är en del av utställningen. Jag var en av ett antal Gävleprofiler som fick den stora äran att skicka en bild med mig och varför jag är feminist.

lilith4

Förutom detta innehåller utställningen en hel del andra inslag. Bland annat får besökarna skriva en valfri kommentar och sätta som löv på ett stort träd som täcker ena väggen. Vill poängtera att jag inte skrivit de här lapparna, men jag blev glad över dom.

lilith5

De har också gjort en fikitiv anslagstavla där de lyfter olika apsekter, liksom de gjort på sin skola. Blev tårögd när jag såg att mitt uppmuntransbrev fanns med på den.

lilith3lilith2

I ett album har de samlat intervjuer med personer i olika åldrar. Jag delar gärna den här mannens världsbild och gläds över att alla inte är som han. Istället får han vara det levande beviset för att diskussionerna om jämställdhet sannerligen inte ”gått för långt”.

lilith1

 

Ilskan och jag säger godnatt

Det är natt och min dygnsrytm är fortfarande under all kritik. Medan jag surfar runt lite efter att ha jobbat, ha kollat på Fråga kultureliten och skajpat med min syster snurrar tankarna främst kring jämställdhet.

Jag slog i lite brottsstatistik och ser hur män utsätter andra män och kvinnor för våld. Män slår andra män ute, dvs typ krogen och sen slår de ”sina” kvinnor hemma. Olika typer av våld men alltid främst utfört av män. Hur den machoroll vi tillåter leder till det.

Jag läste den här fantastiska krönikan av Daniel Swedin. Kanske är det mer okej när han som har en penis säger det än när jag antyder något i den riktningen. ”Att fortsätta låtsas som att övergreppskulturen inte existerar och inte är en manlig angelägenhet är vansinne.” De första kommentarerna på den ser ut så här:

I morse på morgon-TV talades det om hur feminismen har en backlash och det som var upparbetat senast på 90-talet liksom är som bortblåst. Så är det. Fittstim känns långt borta. Allt som skedde tidigare också. Grupp 8-namnet har tagits av ett gäng kvinnor som gillar vinst i välfärden. Hädelse.

Hatet mot kvinnor som också syns på nätet har varit hett debatterat. Jag går på möten där jag med min argaste blick får tillrättavisa män som tycker de kan börja tala mitt i min mening. I Gävle tycker en man att han äger en kvinna så han låser in henne när hon vill göra slut.

Jag får frågor som -Hur är det att vara ung tjej och riksdagsledamot? -Hur är det att vara tjej och ordförande för S i Gävle? Självklart av omtanke, men också för att ALLA FATTAR att det är lite speciellt. Även om jag vill påpeka att så ung är jag faktiskt inte. Men av moderata män kan jag nedlåtande kallas för den där ”tuffa ordföranden”. Tuff för vad? För att jag har en post? För att jag vågat säga att jag vill vara med? Får veta att jag är maktgalen för att jag poängterar att dåliga saker måste och kan göras bättre.

Resan till Japan väckte ilskan över en i princip obefintlig kvinnorepresentation. Program på TV nyss om hur fundamentalistiska yttringar av religioner alltid gör kvinnor till förlorare. Förstör deras liv och tar deras frihet i olka gudars namn. 2013.

Löneskillnaderna. Kvinnor tjänar på ett liv miljoner mindre än män. Att vi förväntar oss olika saker av killar och tjejer (alla drabbas så klart av ojämställdhet men på olika sätt). Att jag blivit nergjord i en (tidigare) relation med påståenden om att det vore bättre om jag var som alla andra tjejer, för att jag inte ville anamma det klassiska fixa om mannen och hemmet-idealet utan göra det jag tycker är kul och viktigt.

Jag ser kvinnor runt om mig dra jävligt tunga lass som dubbelarbetande, för att män anser sig klara när de kommer hem från lönearbetet. Kvinnor som planerar allt för familjen och männen jäser med.

Jag inser att det här är en spya. Men jag blir blind av ilska. Över att Sabuni som tidigare jämställdhetsminister inte kallade sig feminist, över att hon lämnade posten och tyckte att hon inte hade mkt mer att göra. Varför såg inte hon allt det här?

Myten om att Sverige är världens mest jämställda land. Fastän den som orkar kolla vet att vi halkat ner några placeringar. Och även om man är i topp betyder det INTE att det är jämställd, bara inte fullt så illa som i många andra länder.

Och nej, DET KOMMER INTE ATT ORDNA SIG AV SIG SJÄLV. Inget av det vi har vunnit, som fri abort, barnomsorg, rösträtt, att få vara myndig och rå sig själv även om ogift, preventivmedel, möjlighet att ta alla yrken, att få studera … INGET av det har kommit utan ett hårt arbete och mycket spott och spe. Kvinnor har slagit sig blodiga för det här. De är mina idoler.

Ibland verkar det som att majoriteten av män inte har varken mammor, systrar eller döttar som de anser sig vilja skapa ett bättre samhälle för. Kvinnor får stå upp själva, tala för självklarheter och bli kallade både det ena och det andra. Får det inte er att bli förbannade?

Då kan jag bli lite, lite provocerad av när till och med tjejer säger ”har inte jämställdheten gått för långt?”. Eh, nej! Den har knappt börjat.

Det brukar vara samma tjejer som säger att de måste ta ut hela föräldraledigheten för att de tjänar mindre än pappan. Say no more.

Fan.