Kategoriarkiv: Uncategorized

Livet ska inte skava

Det är väldigt svårt att hålla skavet borta, men kanske kan man ändå försöka lite?

Mitt viktigaste är mitt engagemang i folkrörelser som jag tror på. För att inte sitta hemma och vara arg och känna mig helt hjälplös. Det sista kanske händer ändå, men då är jag i alla fall inte ensam och jag har provat att göra något.

Mycket annat också. Ibland googlar jag på olika saker som har med enkelt liv att göra och för en tid sedan hamnade jag på bloggen Trettiosju grader – Livet ska inte skava. Jag läste runt, gillade mjukheten och friheten från pekpinnar. Bara kloka tankar, ungefär som jag tror de flesta har men kanske inte fäster på skärm. Någon måste göra det och det gör Jenny och Malin.

Som ett lugn det som stormar ibland. Läs bloggen och resten. Troligen finns något tankeväckande för dig som kan mjuka upp lite.

Fler deporteringar till Afghanistan. Och vad är hazarer?

Sedan jag började skriva om läget för alla de som har utvisats till Afghanistan och riskerar att utvisas har många människor hört av sig till mig. Jag är lika glad för det som ledsen. Glad för att så många är engagerade, ledsen för allt jag får höra. Så många mår så dåligt.

Enkelt skulle man kunna säga att för killarna som utvisas finns följande alternativ: tvångsutvisas och riskera döden, välja frivillig utvisning och ingå i Erin-programmet och få 30.00 kronor och riskera döden, gömma sig i Sverige med allt vad det innebär eller ta livet av sig. De har alltså hamnat i ett svart hål hur man än vänder och vrider på det. Så illaupplever de läget. Vi borde kunna se det.

Det här är en berättelse som jag fått från en person. En del fakta är ändrade för att försvåra identifiering. Det finns många, många berättelser. Inte sällan är det också allvarligt strul med Migrationsverket på något sätt. Eller andra delar i rättsprocessen som skulle ha stärkt upp. Gode män som inte gör det de ska eller jurister som sköter ärenden med lilltån. Ibland en kombination av allt det där. Vilket stöd har då en ensam ung person? Inget.

”Pojken jag skriver om har aldrig bott i Afghanistan. Föräldrarna flydde till Iran innan han föddes. De är hazarer. I dag är bara hans mamma kvar och finns i Iran. R satt i förvar i drygt två månader i Gävle och hade fått tre avslag. Polisen tog honom här uppe i norra Sverige och transporterade honom ner till Gävle. Han fick även besöka afghanska ambassaden i Stockholm där han blev utskrattad och inte fick hjälp med någon id-handling. Han bodde på ett boende här i norra Sverige till sin 18-års dag och flyttades samma dag till Migrationsverkets boende i Boden. R ville konvertera till kristendom och har genomgått en konfirmand-utbildning med präst, men hade inte ork att döpa sig eftersom han hamnade i kris och bodde fyra mil ifrån prästen han träffade regelbundet. Hans mamma blev mycket sjuk i Iran och R kämpade med att få ihop pengar till hennes sjukvård, vilket var även det en stor stress för honom.

R fyllde 19 år i oktober och ville leva som alla andra i det svenska samhället! Han var som vilken ungdom som helst med kompishäng och fester. För lite mer än tre veckor sedan tog jag kontakt med en advokatbyrå i Gävle för att få in nya uppgifter i ett verkställighetshinder vilket skickades in omgående till Migrationsverket. R fördes till Märsta förvaring och hans resehandling var fastställt till ett visst datum! R hade vägrat att skriva på något och vi hoppades in i det sista! Migrationsverket arbetade skyndsamt med beslut på verkställighetshindret, som kom 15 minuter efter att de påbörjat transporten till Arlanda. Advokaten fick inte alla uppgifter utan bara första sidan på avslaget! Hon överklagade i samma minut som beslutet kom. Tyvärr deporterades R ändå och en möjlighet att få ett beslut på överklagan var då inte möjligt eftersom R inte befann sig längre i Sverige. R lämnades utan någon som helst hjälp i Kabul. R vandrade omkring de första nätterna i staden och vi hade kontakt via Messenger när han satt på något internetcafé! Situationen var hemsk, mest för R men även för oss här i Sverige!

R hade inga pengar att tala om och det var omöjligt att skicka eftersom vi inte hade någon som kunde hjälpa oss. Vi provade att skicka via Abdul Ghafoor men allt gick i avgifter som afghanska banken tog! R var nu så fylld av stress och rädsla för hela situationen i Kabul. Den andra eller tredje dagen när R anlänt till Kabul fick R:s mamma ett dödshot av någon avlägsen släkting på pappans sida som talade om att de kommer att hitta R i Kabul och döda honom.

Efter sex dagar lyckades vi få ett boende med R:s mammas hjälp som var relativt tryggt. R kontaktade mig i söndags och var livrädd! En attack hade skett 20 meter från där han befann sig! R var inomhus som tur var! Jag har skickat ihopsamlade pengar till R genom en pålitlig kontakt med tazkira, vilket inte R har haft! I dag har han lyckats få en tazkira och vi är så glada för det! Men hur det ska gå för R vet jag inte idag! Vi pratar varje dag, Ibland flera gånger om dagen! Hans enda räddning är nog att försöka ta sig till Iran, vilket även det är förenat med dödsfara!”

Här finns ytterligare en historia om Waseem. ”– Jag tänker mycket på hur jag ska klara mig, jag har ingen aning faktiskt. Men jag är säker på att jag kommer att dö, säger han. Nyligen pratade han i telefon med en afghansk kille som utvisades den 28 mars. De hade lärt känna varandra i förvaret. – Han sade att det inte var bra i Afghanistan Han hade inga pengar och ingenstans att bo. Han hoppades att han skulle dö, säger Waseem.”

Nu kom nyheten om att Waseem och flera andra deporteras nästa vecka. Mitt system kokar när jag tänker på det. Vi skickar dom till döden. Vi vet det. Ändå gör vi det.

Hazarer förresten, var är det? Här är en text skriven av Hayat Karimi och Elin Pöllä från styrelen för SSU Gävleborg, som i grunden var en debattartikel.

”Hazarer är en etnisk grupp som bor främst i Pakistan, Afghanistan och Iran. De har under en mycket lång tid varit utsatta för diskriminering, våld och mord på grund av deras etniska tillhörighet. Under en period verkade situationen förbättrats något men under 2015 tog våldet ny fart, nu senast med en serie kidnappningar av hazarer i Afghanistan,

Inte heller denna gång har våldet lett till några åtgärder, i stället råder bara tystnad från regeringen i Kabul. I Pakistan har över 4 000 hazarer blivit offer för terrorn och siffran stiger. Ännu har ingen ställts inför rätta och hazarers situation är fortfarande osäker. Detta är en situation som aldrig kan accepteras. Vår solidaritet finner inga gränser och frågan om hazarers situation måste lyftas och få gehör. I Iran ingår inte hazarer i det iranska systemet och de saknar rättigheter som exempelvis att få gå i skolan.

I Pakistan är deras rörlighet begränsad av staten. Årligen dör över hundra hazrarer i Afghanistan bara på grund av vädret. Under vintern har de svårt att ta sig från sina byar till stora städer på grund av den enorma mängden snö på vägarna, vilket är en följd av en orättvis fördelning av resurser från staten. Dessutom är vägarna från deras byar till huvudstaden eller till andra stora städer är inte säkra på grund av de ständiga kidnappningarna av hazarer som sker där. Detta är några exempel på hur hazarer bosatta i dessa länder saknar grundläggande mänskliga rättigheter.

För några månader sedan har den Afghanska presidenten uttalat att alla afghanska flyktingar ska skickas tillbaka till Afghanistan för att återuppbygga landet och sagt åt världen att inte visa någon medkänsla för dem. Det här är ett medvetet uttalande eftersom han och hans regeringsvänner vet att 90 procent av de människor som flyr från Afghanistan är Hazarer. Det är vidrigt av honom att han spelar blind och väljer att inte visa övriga världen den systematiska förföljelsen av hazarer som pågår.

Hazarer är en folkgrupp många inte känner till vilket medför att de har svårt att få stöd från andra länder i världen. Jag tycker att det är fel att få vet om hur både hazarers och andra utsatta folkgruppers situation ser ut. Det måste förändras och regeringen måste genom sin utrikespolitik på internationell nivå lyfta frågan om att förföljning av hazarer samt andra minoriteter ska upphöra i länder som Pakistan, Afghanistan och Iran. Regeringen måste pressa på afghanska regeringen för att Hazrajats vägar ska bli säkra för hazarer.”

Måndagsbesök i Hudiksvall

Hade en väldigt bra dag i Hudiksvall i måndags tillsammans med de duktiga, lokala partivännerna. Information om kommunens hållbarhetsarbete, besök på Kopparslagaren (ett ekobygge mitt i staden) och så avslut på nystartade Dellenmejeriet! Lokal mjölk till de konsumenter som önskar det och stadiga mjölkpriser till levererande bönder. En uppstickare som blivit mycket populär.
Tack för en bra ordnad dag!

mjölken

Svar från Afghanistan om Erin. Ingen koll på hot från terrororganisationer.

Jag skrev i ett tidigare inlägg om att handläggaren på Migrationsverket inte helt vänligt, då hon inte kunde besvara mina frågor, tyckte att ”jag själv kunde mejla Afghanistan”. Så jag mejlade till epostadressen på broschyren som delades ut.

Så det gjorde jag. Så här enkelt:

Hello, My name is Elin Lundgren and I am a member of the Swedish Parliament. I have questions about the results from the Erin-program in Afghanistan. – How many persons have been sent back to Afghanistan from Sweden in this Project – What do they to today? Have do they make a living, how do they live, do they have contacts with terror organisations? Looking forward to your answer.

Svaren kom igår.

Dear Elin Lundgren (S), Thank you for your email. Unfortunately we cannot provide you with the below information, you can contact the Swedish Migration Agency (SMA) if they can provide any relevant information. Kind regards, Shah Zaman

Lite senare kom:

Dear Elin Lundgren (S), Thank you for your email. Please ignore my previous message if you have received it and find my comments next to your questions below in red. Kind regards,

– How many persons have been sent back to Afghanistan from Sweden in this project? In fact, IOM Afghanistan is not involved in return process of those returnees who return from Sweden to Afghanistan under ERIN program, therefore we do not know the number of returnees sent back to Afghanistan, however 104 returnees who returned from Sweden and are eligible under ERIN program have approached IOM Afghanistan yet. Please also note that there might be returnees who returned from Sweden but have not approached us yet. And it is also to be mentioned that not everyone who return from Sweden is eligible for assistance under ERIN program.

– What do they to today? Have do they make a living, how do they live, do they have contacts with terror organisations?  The returnees who come from Sweden and are eligible under ERIN program can benefit from reception assistance upon arrival at Kabul airport and as well as  reintegration assistance. The reception assistance includes receiving the returnee by IOM staff at Kabul airport after passing the immigration, medical assistance (if required) at IOM Kabul airport clinic, information on mine-awareness, onward transportation (if requested) to returnees’ final destination – air or road transport, temporary accommodation up to 14 days in Kabul, if requested. The accommodation includes 3 time meals a day as well. The reintegration assistance includes in-kind assistance for set up of a small business, job placement, vocational/educational training, and housing. Right now, 32 returnees who are eligible under ERIN program have applied for the in-kind reintegration assistance and received their assistance. They have utilized their assistance in  income generating activities, mainly business set up. In regards to the last part of your question (the highlighted part), we do not have any information concerning the contacts of returnees with terror organization.

 

Många ser Sveriges orättvisa behandling av unga från Afghanistan

Läraren Ute Stöckkmann som skriver till Fridolin.

”Det är orimligt att anta att bara var tionde ungdom i denna kategori  skulle ha skyddsskäl eftersom vi vet hur utsatta ungdomarna är. De flesta har afghanskt ursprung och de tillhör den diskriminerade minoriteten hazarer. Många har flytt från en flyktingtillvaro i Iran på grund av rädsla för att skickas till kriget i Syrien. Andra riskerade att bli dansande pojkar hos någon lokal klanledare, hotades av tvångsäktenskap eller flytt från talibanterror.

Den låga bifallsfrekvensen kan enbart betyda att ungdomarna systematiskt blir misstrodda, vilket omskrivs med att de inte kan göra sina asylskäl sannolika. Med dessa migrationspolitikens sannolikhetskalkyler skickar vi, med ditt goda minne, lovande ungdomar till en utsiktslös framtid, till en tillvaro utan respekt för liv och mänskliga rättigheter!”

Isobel Hadley-Kamptz skriver ledaren: ”Ensamkommande lever med konstant rädsla för döden i Kabul”

”Nu sitter de fast i byråkrati som till synes slumpmässigt skickar iväg en del av dem till Afghanistan, ett av världens farligaste länder. Detta oavsett om de kanske är uppvuxna i Iran och helt saknar familj och vänner i Afghanistan. Väl där kommer de hamna på gatan och sannolikt plockas upp av någon krigsherre som lättillgänglig kanonmat. Det här är alltså en framtid som tonåringar i Sverige och Dalarna just nu måste oroa sig för, utöver att försöka göra bra ifrån sig på nationella proven.”

Ett gott exempel på att rättssäkerheten i Sverige inte fungerar när det gäller det här. Tvillingarna får helt olika besked, en ska till Afghanistan, en får stanna i Sverige. I texten säger Migrationsverket:

”Migrationsverket har inte kommenterat brödernas fall specifikt men säger generellt att säkerhetsläget i Afghanistan är allvarligt. Att det är en lågintensiv väpnad konflikt. Men inte så allvarligt läge att alla riskerar att råka illa ut bara av att vara där.

– För att Migrationsverket ska bedöma att någon från Afghanistan är i behov av skydd krävs det individuella skäl. Att det finns ett hot riktat mot just den personen, säger Peter Mokvist som är rättslig expert i asylfrågor på Migrationsverket.”

Vill påminna om att alla svenskar rekommenderas att INTE åka till Afghanistan.

 

”Livet är för kort för att slösas bort på att ha tråkigt. Vi passar på att på ett glädjefyllt sätt arbeta för vårt folks befrielse.”
Nordisk Ungdom beskriver sina arbetsmetoder på så vis.
 I den här artikeln finns en film på när de ”arbetade” i söndags. ”Stolta, svenska, unga män” (min ironi) från Nordisk ungdom ger sig på en grupp som manifesterar för ensamkommandes rättigheter. Hat, hets och våldsamheter. De som manifesterar håller emot.
Jag har tittat på de här 15 sekunderna många gånger. Jag tänker på Falun på 1 maj där vidriga ideér förklädda i vita skjortor marscherade i räta led. Att våldsideologier tar plats kan vi inte acceptera. Det har vårt öppna och trygga samhälle ingen plats för.
Kanske är det inte så dramatiskt som i ”sista striden är här”, men den strofen har relevans.
Jag kan inte annat än hålla med den skrikande hjältinnan på filmen ”Gå härifrån!”.
Så här beskriver Nordisk ungdom det de gjorde: ”Nordisk Ungdom protesterade den 7/5 mot svenskfientliga krafter på Mynttorget i Stockholm. Demonstrationen som Nordisk Ungdom protesterade emot är en del i försöken att översvämma Sverige och Europa med invandrare från Mellanöstern med närområde.”
Våldsideologier och extremism är det som skrämmer mig. Upphetsade vita män i grupp som ger sig på lärare och socialarbetare som manifesterar stillsamsamt skrämmer mig. Samma män som vill få mig att tro att människor med en viss religion eller mörkare hud än mig skulle vara ett hot. De ser inte ens ironin i det. Hade inte räknat med den mentala förmågan heller.
Alla ska känna trygghet i vårt samhälle och de här männen och deras kamrater är ett stort och reellt hot. Vi backar inte.

Politikerna, ”verkligheten” och kritiken

”Ni tror väl inte på allvar att det finns parallella världar där människor med förtroendeuppdrag och människor utan förtroendeuppdrag lever vitt åtskilda från varandra?” Så skrev jag 2012.

Ständigt levande frågeställning.

För en tid sedan publicerade en av Gävletidningarna en artikel om terrorism på sin Facebooksida. Ni kan tänka er responsen. Ibland ger jag tid till de här kommentarsfälten (Som för övrigt är tvivelaktigt modererade av tidningarna. I en text om våld mot polisen stod till exempel kommentarer om att de personerna ska dödas, dvs direkt uppmaning till dödligt våld. Kanske är de kvar än, vet inte.) för att sakupplysa och nyansera en del.

Här är lite kommentarer på terrorismartikeln:

”Så du menar att det som XXX skriver är helt taget ur luften Elin Lundgren? Om så är fallet så kan du plocka bort dina stora skygglappar för dina ögon och se hur det ser ut i samhället istället för att köra ner huvudet ännu längre i sanden och neka till utvecklingen.
Du känns som samma pack som Mona Sahlin.”

Jag har skygglappar. Jag har huvudet i sanden. Jag följer inte utvecklingen. Jag är pack. På motfrågor, om hur de ser på det eller det gällande utveckling eller skäl till det finns inga svar. Bara fler personangrepp. Det är en uppvisning i nivå och kunskap det. Vi kan inte ha en samhällsdebatt som ser ut som den gör. Där personer som bara svingar vilt, och tenderar gå till personangrepp snarare än att ens vilja nå någonstans, blir kommentarsfältshjältar hos andra som har lika lite koll, och tycker mer än de vet, baserat på det de inte vet.

”Verkligheten Elin, är den du valt bort i.o.m. du blivit politiker. Då har du som alla andra politiker valt bort verkligheten och lever helst i en värld för er själva, med ert ego som viktigaste mål. Tyvärr Elin, ni skapar själva politikerföraktet.”

Hur ska jag eller andra politiker ens kunna bemöta den här typen av personangrepp? Varför tar en person sig rätten att säga någonting om min karaktär, något den inte har en aning om. Helt säker på att den har rätt antar jag. Valt bort verklighet. Lever för oss själva. Ego som viktigaste mål.

”Däremot har ni en tendens att bli väldigt egenkära och välja bort eller förneka verkligheten om den inte stämmer överens med er politiska agenda.”

Vore bra om folk förstod att engagerade människor ofta har väldigt mycket kunskap. Många lagt grunden till den långt innan någon slags ”politisk karriär”. Den som har ett politiskt uppdrag, olika på olika nivåer, tar möjligheten att göra väldigt många studiebesök i verksamheter, träffar så många människor det är möjligt och så vidare. Så förutom den egna ”verkligheten” så skulle jag säga att de flesta politiker aktivt tar stor del av olika delar av samhället mest hela tiden. Den som skriver som ovan, på vilket sätt har den personen en bredare bild än till exempel mig? Det finns aldrig några svar på det.

Godingen nedan är hämtad ur en annan diskussion i ett forum som jag är med i.

XX: ”Hur du röstat säger inte ett skit hur du är eftersom jag tycker att alla politiker snackar samma skit och ljuger så mycket de kan.”

Jag: ”Alla politiker snackar samma skit och ljuger så mycket de kan.” Du skulle behöva träffa mig. Eller någon annan som ständigt sliter med frågor om hur skolan ska organiseras, var nya bostäder ska byggas osv. Vi har inte tid med att ”ljuga så mycket vi kan”, vi är upptagna med seriös politisk verksamhet. Det där är en grav förvanskning av Sveriges över 40 000 förtroendevalda politiker. Klassiskt missnöjt, okunnigt ”köksbordssnack”.

XX: ”Tänker mer på de invalda som sitter ”däruppe” . De som har makten. De som kör över folket ”härnere”. Finns inget parti som inte ljuger och tyvärr är det ju folket däruppe som syns.”

Jag: ”Vad betyder ”däruppe” för dig? Jag sitter i riksdagen. Den högst folkvalda församlingen som finns i Sverige.”

Jag fick ett svar som exploderade i att politiker vill att sjuka ska dö och så vidare. På mina kontrollfrågor om hon påstår att det är det jag vill att folk ska dö och att jag ständigt ljuger, fick jag inget mer svar. Istället valde hon att ta bort tråden och skrev om att man visst inte får ha sina egna åsikter.

Det kokar snyggt ner i delar av samtidens debatt. Att man inte behöver belägga något, bara tycka. Men det är kanske också ett tecken på att i random Facebookforum tänker sig många inte att en riksdagspolitiker ska finnas för att diskutera högt och lågt. Vi sitter väl i vår slott och dricker champagne och nedlåter oss inte till kontakt med pöbeln.

Jag har funderat mycket på det där med många människors syn på det diffusa ”politiker” och  relaterat till det här med den utbredda bilden av att vi dels inte vet något om ”verkligheten”, dels är korkade.

Enkelt undrar jag hur mycket egen erfarenhet man kan kräva av en människa, om det är många erfarenheter som en person behöver ha för att förstå ”verkligheten”. Vad kan jag spalta för egen del när jag fyllt 38 år som kunde räknas in i verklighet? Gått i grundskola, gymnasium och plockat rätt många högskolepoäng. Varit aktiv i föreningslivet sedan jag var 14 år på många olika nivåer. Gått massa kurser. En mamma så ung att vi fortfarande bodde kvar hos hennes föräldrar när jag föddes, levt i en familj som inte varit kärnfamilj, haft en ”pappa” som skitit i mig (fortfarande gör, no hard feelings, det går bra ändå.), levt bondelivet, erhållit underhållsstöd, åkt buss till skolan skittidigt på morgonen, bott på landsbygden, bott i rätt stor stad, bott i hus, bott i studentlägenhet och i hyresrätt. Tagit körkort. Levt på studielån, brutit normer genom att avstå alkohol och kött och barn. Sommarjobbat och extra jobbat. Skrivit ledare, arbetat som lärare, suttit i ledningsgrupp på skola och varit generalsekreterare. Chefat över 25 personer. Har vänner/släkt med olika sjukdomar med hittills förskonad själv. Varit fritidspolitiker i sex år och heltidspolitiker i sex år. Varit sambo ett par gånger, levt med glatt hjärta och med krossat hjärta. Tränar hårt för hälsans skull eftersom min kropp älskar att lägga på sig fett. Läser massor av böcker. Allvarligt talat, förstår ni hur löjligt det här blir. Att jag ska legitimera mig genom att berätta sånt här. Återigen, ni tror väl inte att människor med politiska uppdrag har levt utan att ha levt?

Korkade är vi politiker också på olika sätt.

Min vice gruppledare i riksdagen, Berit Högman, skrev nyligen en statusuppdatering:

”Häromkvällen ringde en kvinna och råskällde i telefon. Mest upprörd var hon över att det finns statsråd som inte är högutbildade. Önskar att jag tagit hennes adress. Då skulle jag skicka den vetenskapliga studie jag nu läser som visar att svenska politiker är mer kompetenta än befolkningen i genomsnitt, att vi är representativa för befolkningen och att kompetens inte har med klass att göra. Viktigt för demokratin!”

HÄR är studien hon hänvisar till. Och det finns en längre variant på engelska. Här är en artikel om den. Utdrag ur den:

”Egenskaperna hos alla svenska politiker i alla kommunalval mellan 1982 och 2010 har kartlagts och studien har fått namnet Who becomes a politician? Där framträder en tydlig bild av svenska politiker som både intelligenta beslutsfattare och skickliga ledare. Jämfört med befolkningen i övrigt tillhör de den mest begåvade tredjedelen. Och ju högre upp i den politiska hierarkin desto mer kompetenta politiker.”

Tänker på ett tillfälle i höstas. Person i yttersta bekantskapskretsen hör av sig i en fråga. Jag svarar. Hen är inte nöjd. Jag skickar då länkar ett antal studier och andra dokument som bevisar det jag skrev. Personen fortsätter säga att jag har fel och att hen ”inte orkar läsa det jag skickar”. Varianter av det är inte ovanligt. Det är faktiskt under nivån av vad man kan kräva av varandra i ett upplyst land. Men jag förstår att det är förmätet att säga så, eftersom jag i min roll som politiker förväntas ta vilken skit (läs slöa påhopp på min person) som helst.

Jag skulle verkligen uppskatta att få prata om de politiska sakfrågorna istället för om mig och vad jag kan och inte kan. Det är hemskt märkligt, omöjligt, att behöva försvara sig själv utifrån ett slags diffust angrepp på att jag bara existerar och det är rätt provocerande när personer med tydligt bristande koll på hur saker i samhället fungerar tar sig friheten att kalla mig dum/korkad/idiot eller andra synonymer. I ett annat kommentarsfält när just ”du måste ju vara helt ointelligent” dök upp berättade jag att jag under hösten deltog i ett begåvningstest, det som används av psykologer, och det visade att jag var mer begåvad än 95 procent av befolkningen. Då fanns tydligen inte mer att säga, eftersom min begåvning var intressantare än den inledande frågeställningen.

Finns det inte politiker som är ”osmarta” då? Vad det nu är. Alltså, hela min massivt långa text handlar om att politiker är vanliga människor i en vanlig verklighet och jo, då finns också människor som kanske inte agerar eller beter sig på ett bra sätt. Visst gör det det. Men de utgör undantagen. Förstås. Det är också därför de får rubriker, för att det är avvikelser som hamnar i rubriker.

Låt mig avsluta med avvikelser och en annan syn på vad en del kräver av politiker. Det är Tomas Izaias Englund som skriver en ledartext om att ”vi behöver fler färgstarka politiker i riksdagen”. Som om politiken är en show, handlar om enstaka företrädare, om att stå ut, att stå över ett lag … Jo, tyvärr går det däråt med personval och andra inslag. Jag ogillar det. Laget är större än jaget. Det är inte så att en riksdagspolitikers insats för sin valkrets eller för sitt parti eller generellt hur bra den är kan utläsas ur några enkla parametrar. Det Tomas inte har en enda aning om är hur mycket arbete som görs av respektive ledamot i en riksdagsgrupp. Om han inte har mycket initierade källor, och det har han inte för då skulle han inte skriva den där texten på det där sättet. Journalister räknar sådant som går att räkna och låter påskina att det är hela bilden (ni vet, hur många motioner, tid i talarstolen, deltagande i voteringar). Men aldrig att de tittar på/frågar om hårt slit för partier i utredningsarbete, arbete i insynsråd, arbete med politikutveckling, arbete med omvärldsbevakning, kontakter med väljare eller annat som spelar avgörande roll.

Exempel: Jag har suttit i ett antal stora, viktiga utredningar under min tid i riksdagen. Lagt massor av tid och energi på det. Massor. En sådan sak syns aldrig i media hemma. Värt att tänka på.

Läsare, det här blev en lång text. Men verkligheten är sådan, den är lång!

håna

Ecpat hade årsmöte i dag

Det kan ni fira med att läsa om när minister Morgan Johansson besökte Ecpat förra veckan. Då får ni också en snabborientering av delar av problematiken liksom lite om vad Ecpat gör.

Till ny ordförande valdes Kent Persson, tidigare partisekreterare i M. Jag valdes också om på två år till styrelsen. Ser fram emot det arbete vi ska göra. Så länge efterfrågan finns på barnkroppar måste motkrafterna verka.

Du kan bidra.

 

1 maj

För att inget av det vi kämpat för kommit gratis

I dag går jag med tåget i Gävle, och lyssnar på Ardalan, Kim och Emma som talar i Gävle.

Det är inte viktigare att fixa i trädgården i dag.