Här klistrar jag in manuset till talet jag höll i går. Jag tror ni brinner av iver att få ta del av det nämligen.

Jag är så glad över att få tala i Hofors, att få tala med er om politiken och framtiden.

Det sägs att när man skriver eller pratar ska man börja med det viktigaste, för det finns risk att folk inte orkar läsa eller lyssna så länge. Det är inga konstigheter! Så jag följer det tipset!

Jag tänkte prata om framtidstro.

Som helt ny medlem i partiet för en 15-16 år sedan spände en äldre partivän ögonen i oss nya på ett möte och sade bestämt:

 -Politikens roll är att ge människor framtidstro!

Och det är väl precis så enkelt och så svårt! Varför ska vi hålla på med allt vi håller på med om vi inte tror att det leder någonstans!

Varför ska vi studera, varför ska vi gå till jobbet, varför ska vi källsortera eller lära oss att spela instrument om vi inte tror att det leder till något bra?

Eller motsatsen förstås. Om vi ser att det kommer ut något bra av att studera, jobba och lära oss spela fiol kommer vi så klart att vilja göra det.

I alla tider står vi tillsammans inför olika utmaningar. Första gången i Sverige som arbetarrörelsen samlades på 1 maj var 1890 och då framställdes krav på åtta timmars arbetsdag. Tusentals människor gick samman för att kräva bättre förutsättningar för arbetarna. I Stockholm med talare som Hjalmar Branting och August Palm. Det målet nådde vi!

1890 var inte klimatfrågan, bedrägerier på internet eller ungdomars psykiska ohälsa på tapeten av uppenbara skäl. Det är några exempel på att politiken aldrig någonsin blir klar, och inte heller är statisk.

Något som däremot hittills varit statiskt är att det finns klyftor mellan människor. Så långt tillbaka vi har mänskligheten dokumenterad har några roffat åt sig bättre förutsättningar på andras bekostnad. Klyftor har skapats och levt vidare.

En utmaning som till skillnad från andra därför är ständigt närvarande är just det -att bekämpa klyftorna.

I dag har 1 procent av jordens befolkning över 80 procent av resurserna.

Den procenten är säkert väldigt nöjd. Vi andra ser hur klyftorna slår. I delar av världen har man inte ens mat. Absolut inga mediciner, glasögon eller rent vatten. Då förstår vi om det är ont om framtidstro.

Sverige är förstås ett av jordens rikaste länder, det ska vi förstås hålla i minnet. Är man född i Sverige har man fått bland de bästa förutsättningarna i världen. Fri sjukvård, gratis skolgång. Möjlighet för alla att studera till och med universitetsnivå utan att ha egna resurser.

Det ska vi aldrig glömma. Vi som har fått goda förutsättningar har också en moralisk skyldighet att hjälpa andra tycker jag.

Något som gör mig vansinnigt arg är när någon invandrarfientlig undrar varför inte de som kommit nya till Sverige är tillräckligt tacksamma utifrån vad de tycker. Min fråga är, varför är den som är född i Sverige och fått så många fördelar inte tacksam över det? Det finns få saker jag tycker så illa om som när priviligierade personer sparkar nedåt. Det är oanständigt.

Men vi ser att klyftorna också finns i vårt land. Förstås. Man kan vara en rik pensionär, man kan vara en pensionär som har det väldigt knapert. Man kan ha råd att laga hål i tänderna eller man kan tvingas att istället leva med trasiga tänder. Man kan ha föräldrar som tar med en runt hela jorden på resor, eller man kan ha en förälder som inte har råd att ta med en till Furuvik.

Jag tror till och med att många som är politiskt aktiva i dag är det på grund av att de sett klyftorna så nära.

Jag brukar säga att mitt politiska engagemang vaknade på riktigt, när jag började arbeta som lärare och med tydlighet kunde se hur ungdomarna i mitt klassrum hade så otroligt olika förutsättningar beroende på vilka som var deras föräldrar.

Därför är det så tröttsamt, slött rentav, när borgerliga företrädare apropå 1 maj, slänger ur sig: ”Nu ska de ut och demonstrera mot sig själva.”

((Lägger här en bild från Moderaterna Gävleborgs Facebooksida på 1 maj))

Det är alldeles för förenklat. Som om vi är klara med politiken och allt som behöver göras för att Socialdemokraterna sitter i regeringen eller i styret i Hofors.

Vi vill se en bättre utveckling och vi tänker bidra till den, därför demonstrerar vi.

Arbetarrörelsen är dessutom bredare än ett enda parti. Det handlar om en samhällsidé om organisering för att lösa gemensamma problem tillsammans. Inte var och en för sig.

Arbetarrörelsen är så mycket mer än ett antal ministrar i en regering. Arbetarrörelsen är en folkrörelse med ett tydligt mål, och rörelsens uppgift är att driva på sina ledande företrädare och också riva ifrån om man tycker att de gör fel.

”Samhället är människans verk om något är fel kan vi ändra på det”, sade Palme.

Om vi vet att vi kan det, så kommer vi att ha framtidstro.

Det är därför vi engagerar oss, det är därför vi går ut på 1 maj, för att visa för alla att vi är igång. Vi lägger oss inte platt inför allt som måste göras för att steg för steg bygga en bättre framtid. Vi vet att klickande på sociala medier inte ensamt gör hela skillnaden.

Det här årets paroll för 1 maj är

Trygghet, demokrati, sammanhållning.

Någon kanske tänker att det är klyschor. Att det kan betyda just ingenting. Men så är det inte för oss socialdemokrater.

Trygghet.

Det har varit mycket prat om brottslighet. En del har till och med antytt att det var något okänt i Sverige innan det kom människor från andra länder hit. Vilket blir ett i sig bisarrt påstående eftersom det förstås inte finns någon enhetlig ursvensk befolkning att referera till. Vi har alltid haft människor som kommit hit. Från olika länder i olika tider. Dessutom var det inte så länge sedan en fjärdedel av de som då bodde i Sverige valde att lämna landet i jakt på ett bättre liv någon annanstans. Men jag ska inte fördjupa mig i det nu. Poängen är att vi alltid har haft kriminalitet i Sverige oavsett vad en del vill påstå.

En del kriminalitet har minskat, att människor slår ihjäl varandra på fyllan till exempel. Annat har ökat. Som bedrägerier.

Anmälda sexualbrott har också ökat. Om det beror på att de faktiskt ökat i antal, eller om fler anmäler eller om vi gjort fler handlingar olagliga är oklart.

Det som är helt säkert är att ingen människa äger rätten till någon annans kropp.

En sak jag kommer att vara stoltast över när jag i framtiden ser tillbaka på min tid som lagstiftare är att jag satt i justitieutskottet när vi arbetade fram den nya Samtyckeslagstiftningen.

Vi ser nu hur vi har ett kraftfullare redskap och att människor döms tack vare den nya, tydligare lagen. Upprättelse för brottsoffer är viktigt.

Men det viktigaste är att vi arbetar förebyggande. Att varje människa får lära sig att bli en individ som aldrig behöver utnyttja andra, aldrig förgripa sig på andra.

En annan aspekt av trygghet jag vill lyfta är olyckor i arbetslivet. De så kallade skjutningarna, ofta mellan kriminella i storstäder, har fått mycket uppmärksamhet. Det ska de ha.

Men det är en gåta varför fenomenet att lika många människor dör på arbetsplatsen inte får samma svarta rubriker? 58 personer dog på jobbet förra året. Hittills under 2019 är det 19 personer, om inget ändrats i statistiken de senaste dagarna.

Det som inte är lika lätt att mäta är hur många som skadas och slits ut och får sin livskvalitet nedsatt utifrån ett fysiskt eller psykiskt ansträngande arbetsliv.

Vi kan inte fortsätta så, vi kan inte räkna med ett visst svinn av människor i arbetslivet. Arbetsgivarna, offentliga som privata, måste ta ett större ansvar för tryggheten på arbetsplatserna.

Så två saker bland många, där arbetet för trygghet måste gå vidare: Mäns våld mot kvinnor och arbetsplatsolyckor.

 Demokrati sedan

För några år sedan kom en undersökning som visade att många unga kan tänka sig en diktator som styr landet.

I detta nu är det gott om svenskar, faktiskt främst lite äldre, som har total noll koll på källkritik. Faktum är att de går på vad för skit som helst och sprider den vidare. Människor som i övrigt verkar helt vettiga har plötsligt tappat behovet att ta reda på hur saker verkligen ligger till och verkar gilla att baktala andra. Jag ska inte ens prata om att det finns en rörelse som ifrågasätter om jorden är rund. Det är olika ändar på skalan gällande källkritik kanske. Men fenomenet, att handskar ovarsamt med sanningen verkar trendigt i vissa grupper. Det riskerar att äventyra demokratin, när man inte är så noga med vad som verkligen är sant och inte.

Jag har en bild på mitt kylskåp hemma. Det är min mormor som barn tillsammans med sin mormor. Hon, Ingrid i Rengsjö, hade inte rösträtt under stor del av sitt liv. Jag önskar så att hon visste att hennes barnbarnsbarnbarn, alltså jag, sitter i riksdagen i dag och får stifta lag.

Att det många tog striden för har gett resultat. Det är förstås något fantastiskt när man tittar på det i lite perspektiv. Något att minnas av, precis som när vi fick igenom åtta timmars arbetsdag, att det gå ratt få till förändring.

Trots det finns människor som struntar i att använda sin rösträtt. Det är obegripligt. Jag kan inte hitta ett enda argument för varför det är smart att göra så.

Jag tänker närmast på att vi har ett val till Europaparlamentet om ett par veckor.

I valet för fem år sedan röstade bara lite mer än hälften av alla röstberättigade. Resten avstod att göra sin röst hörd.

Vi har ingen aning om vilken inriktning de vill se på Europasamabetet. Om alla de hade röstat, vad hade de önskat? Vill de ha större eller mindre klyftor i Europa? Vilken politik skulle ge dem framtidstro?

En del säger att de manifesterar missnöje genom att inte rösta. Men det funkar ju. Ingen fattar ju vad de vill ha sagt. På så vis gör de inte minsta lilla skillnad.

Varje tillfälle du har att göra din röst hörd, att berätta om vilken utveckling du vill se för att känna framtidstro ska du ta.

Andra krafter kommer att säga vad de vill, och det kan vara raka motsatsen. I dag vet vi att extremhögern har EU som arena. Det kan vi aldrig acceptera. Inte när vi vet hur historien ser ut. En sådan mörk framtid ska vi mota bort. Tankar om att somliga människor är bättre och mer önskvärda än andra har inget i en modern tid att göra.

Vi vill ha så många socialdemokrater som möjligt i parlamentet. Vi ska skicka kandidater som arbetar för en bättre miljö, ett starkt klimatarbete, en trygg arbetsmarknad. Det är vad vi ska göra den 26 maj. Var och en av er tar med alla ni har runt er och går till vallokalen. För att ni lever i en demokrati och vet att er röst gör skillnad.

Demokrati. Hittills har vi inte sett något bättre styrelseskick. Därför ska vi värna den. Hedra den och vi ska använda den.

Till sist då sammanhållning.

Det är väldigt enkelt egentligen. När vi hjälps åt och vill varandra väl, när vi ger varandra många chanser. Då går det mycket bättre. Ingen människa är en ö sägs det, och det stämmer. Vi är beroende av varandra och det krävs inte ett väldigt stort snille att räkna ut att när du mår bra år jag bättre.

Sammanhållning är motsatsen till klyftorna i ett samhälle. Samhället som vi byggt upp det, med allmän välfärd och uppbyggda trygghetssystem, skattefinansierat är ett fantastiskt samhälle.

Ibland delas på Facebook inlägg från personer som råkat ut för olyckor eller sjukdomar av olika slag, fått sjukvård och får en faktura på någon hundralapp för vård som i praktiken kostat hundratusentals kronor. För att visa hur lite det kostar den som drabbats tack vare solidarisk finansiering.

Skatt är främst något man betalar till sig själv för att finansiera sin skolgång, sin sjukvård, sin ålderdom. Att vi betalar efter förmåga tycker jag som socialdemokrat är självklart.

Här har jag tre saker jag vill säga.

Det första: Ska vi få bort de ekonomiska klyftorna behövs mycket mer socialdemokrati än i dag. Ni som vill se mer av den, ni behöver vara med och arbeta för att Socialdemokraterna får fler röster och därmed mer makt än i dag. I dag är majoriteten av riksdagen högervriden. Det ska alla bära med sig när man grymtar över olika beslut. Det är rätt att grymta, men det räcker inte. Det krävs hårt arbete för att få mer socialdemokrati.

Det andra: Våra trygghetssystem har för stora luckor för att vi ska vara nöjda i dag. Sjuka ska inte behöva oroa sig för sin privatekonomi, pensionärer ska inte behöva vara fattiga, personer med missbruksproblematik ska få snabb hjälp, personer med behov av assistans ska få det. Det är helt klart. Helt klart! Också människor som hamnat i en utsatt situation ska förstås kunna känna framtidstro. För att vi ska klara det, och ha ett samhälle som inte lämnar människor efter behöver vi också då ha fler röster som stödjer en skattefinansierad välfärd. VI behöver tydliga reformer för att omfördela resurser på ett bättre sätt än i dag.

Det tredje: Aldrig har vi stått inför en sådan problematik som klimatutmaningen. Vi måste minska utsläppen av växthusgaser för att hejda temperaturhöjningen på vår jord. Detta måste vi lösa tillsammans, för vi kommer alla att drabbas. Vi kanske inte ens kan räkna ut alla konsekvenser som annars blir. Nivåhöjningar av vatten men också vattenbrist, icke önskvärda insekter som sprider sig till nya områden VI VET INTE. Det enda vi vet är att för att vi alla ska kunna känna att livet ska kunna fortsätta på en jord som fungerar som vi känner den hittills måste vi gemensamt vidta åtgärder. Är det jobbigt? Ja. Är det svårt? Ja. Kommer det att kosta? Ja. Måste vi ändå göra det? Ja. Med sammanhållning kan vi klara det.

Trygghet, demokrati och sammanhållning.

När vi omsätter dessa i praktiken, visar att vi tar striden varje dag, då kan vi ingjuta framtidstro i varandra.

Varje gång ett tal avslutas tänker jag att det hade funnits så många fler saker att tala om. Det politiska läget i Sverige, enn human migrationspolitik, jämställdheten mellan kvinnor och män, skolans viktiga roll, arbetsrätten, kapitalets makt, rasismen, klyftor mellan stad och land.

Det är obegränsat.

Men det är också det fina med vår folkrörelse. 1 maj är bara 1 maj, allt ett tal inte hinner med och mer därtill har vi resten av året att nöta för att komma framåt. Det gör vi tillsammans.

Tack för att ni lyssnade.