Den här jättebra texten skrev centerpartisten Fredrik Jarl på sin Facebook den 18 januari:
”Jag är faktiskt riktigt trött på ”förståsigpåare” och andra politiska kommentatorer som menar att ”politikerna” har skött regeringsbildandet dåligt. Jag har inte hört någon av dem förklara hur man skulle ha agerat i stället. Jag har hört flera önsketänkanden, men önsketänkanden om hur ett eller ett annat parti borde agera resulterar inte i att en regering kan bildas. Problemet har ju varit att alldeles för många har varit låsta i sina positioner, och om inte C och L tagit initiativ för att lösa upp knutarna hade vi fortfarande stått utan regering.
Hörde nu senast Lotta Gröning lägga ut texten i TV4. Det var ingen hejd på hur dåligt politikerna hade agerat. Hennes lösning? Jo, att S skulle ha släppt fram Alliansen. Det tycker jag också hade varit en klok lösning, för Socialdemokraterna skulle verkligen behöva fundera över vilken roll som partiet ska spela i svensk politik framöver. Men vi vet vad Löfven svarade på uppmaningen att släppa fram Alliansen – ”Glöm det!”.
Det skulle ha kunnat bli ett alliansstyre tillsammans med Miljöpartiet. Det var en absolut framkomlig väg. Men hos M och KD fanns det inte någon egentlig vilja att få till ett sådant styre. Så viktigt var det alltså inte att hålla ihop Alliansen och ta över makten. Hellre ville man alltså förlita sig på stöd högerut.
Man kan naturligtvis säga att politikerna inte borde ha blivit överraskade över att det skulle bli så här mot bakgrund av opinionsundersökningarna före valet. Lika relevant är det då att säga att svenska folket knappast heller ska vara särskilt överraskade över svårigheten att bilda regering. Partierna var relativt tydliga med sina positioner före valet – möjligen att M och framför allt KD var mer avståndstagande till SD före valet än efter. Men även före valet placerade Ebba B-T KD som partiet närmat SD.
Svenska folket har således röstat fram en riksdag som inte med enkelhet kunde bilda en regering. Om en majoritet egentligen vill ha en Alliansregering så borde de som så önskar ha låtit bli att rösta på Sverigedemokraterna. Den som har röstat på SD kan inte gnälla över att det inte blev en Alliansregering, för den bär till stor del skulden för att så inte blev fallet. Hade Allianspartierna samlat 144 mandat i stället för 143 hade vi för flera månader sedan haft en Alliansregering. Så är det.
De allra flesta av de här förståsigpåarna som har uttalat sig, om hur dåligt politikerna har hanterat den parlamentariska situation som väljarna har röstat fram, har aldrig suttit och förhandlat politik med andra partier och samtidigt ha ansvar för att stå upp för den politik som medlemmarna har beslutat och som man har gått till val på. Jag är väldigt glad över att jag har sluppit att sitta med det ansvaret.
Min uppfattning är dock att den som vill bilda majoritet, eller vill styra en politisk församling i minoritet, bär ansvaret för att samla ett tillräckligt stöd för att kunna förverkliga detta. För Stefan Löfven var viljan att få fortsätta att sitta som statsminister så pass stark att han accepterade att genomföra en kraftig liberal reformagenda. Jag kan konstatera att Ulf Kristerssons vilja att bli statsminister inte var lika stark, för då hade han satt sig och förhandlat fram en sådan möjlighet med S eller MP.”
Varför tycker jag att den är så bra? Därför att den bland annat svarar på frågan som jag fick i radio i fredags –Men vaaarför har det tagit så lång tid? Tja, har någon missat hur valresultatet blev? Vilka låsningar som finns inbyggt i det? Verkligen?
Och jag gillar att han också säger det här mot slutet: De allra flesta av de här förståsigpåarna som har uttalat sig, om hur dåligt politikerna har hanterat den parlamentariska situation som väljarna har röstat fram, har aldrig suttit och förhandlat politik med andra partier och samtidigt ha ansvar för att stå upp för den politik som medlemmarna har beslutat och som man har gått till val på.
Det är helt tydligt för mig att fler behöver prova politiken framför att mest tycka. Det är skitsvårt och det finns plats för fler.