Det är inte synd om människor som väljer bort barn

I dag kom det här blogginlägget av Lady Dahmer svävande. Har processat det i bakhuvudet några timmar.

Hon skrev det med anledning av ett mycket bättre blogginlägg.

Tänkte bemöta det i sin helhet. Hennes text är blå. Min är svart

Är det synd om människor som väljer bort barn?

Såg att Bloggkommentatorerna skrev om liv utan barn. För mig är ju barnen meningen med livet. Familj och relationer är meningen med livet typ och barn ger ytterligare en dimension som jag inte tror går att få på annat sätt.
Här är nyckeln precis det hon skriver. ”För mig”. Då kanske hon inte är rätt person att svara på den fråga som hon satte som rubrik på inlägget.
Vill man prata om dimensioner så är det väl så enkelt att ens eget liv inte kan jämföras med andras, för är det något man som vuxen måste lära sig är att andra inte tänker eller känner som en själv. Jättesvårt, jag vet.
Jag ser också att människor med barn har andra dimensioner i sitt liv än vad jag har. En ofrihet att lägga upp sin tid, vårdnadstvister, vabbande, tråkiga utgifter, hantera barnets jobbiga skolsituation med kanske mobbing eller annat, skrikande barn, utebliven sömn, sliten graviditetskropp, rörigt hem, tråkiga uppgifter. Men det är ju min syn. De har medvetet, hoppas jag, riskerat allt detta och mer därtill när de bestämde sig för att bli föräldrar.
Jag kan bara säga att för mig är det ”ytterligare en dimension” man absolut inte får utan barn. Och en dimension jag gärna slipper.
Det är så nedlåtande att antyda att man själv sett ljuset men andra inte har gjort det.
Vänner i all ära men barn och barnbarn och barnbarnsbarn och de relationer man skapar med dem är nåt helt annat. (Obs nu utgår jag från sunda relationer, inte skadade. Jag vet ju att alla inte har bra kontakt med sina föräldrar men dessa föräldrar har förmodligen inga sunda relationer med andra människor heller) 
Just det. Nu utgår hon från det hon kallar för sunda relationer. Men det där vet man ju aldrig innan. Väldigt många människor tycker att de är bra föräldrar. Jag har jobbat med unga människor, som lärare. Tror många föräldrar skulle förvånas över vad deras barn berättat i förtroende för mig. För det kan absolut vara föräldrar som ur nästan alla andras ögon verkar som väldigt ”normala” men där deras barn inte upplever läget som okej. Apropå sunda relationer med andra.
Om man skrapar lite på ytan och ser sig omkring är det faktiskt rätt många som har jobbiga relationer till sina både barn och föräldrar. Av olika skäl. Missbruk, olika syn på hur livet ska levas, besvikelser på olika saker, förväntningar som inte infrias, upplevd orättvis behandling eller vilka konflikter som helst.
Det finns gott om människor som har många väldigt goda relationer i sitt liv, trots att de brutit relationen med en dotter eller en bror eller någon annan nära familjemedlem av olika skäl. Att framställa det som att den som inte har goda relationer med sina barn är generellt skadad på något sätt känns skevt.
Men jag tror självklart att man kan ha ett riktigt givande och fantastiskt liv och djupa relationer utan barn, SÅKLART, annars vore det ju djupt tragiskt även om man faktiskt också skaffar barn. Livet måste ju innehålla annat än föräldraskap liksom.
Hon tror. Jag kan därför inte tolka det på något annat sätt än att hon själv då inte har det. Kanske för att hon bara har fokus på sina barn. Det får man ju välja själv. Jag vill därför bara upplysa om att jag har ett gäng djupa och givande relationer med människor runt mig. Som inte är mina barn.
Men jag tänker att när man blir äldre då? När man är sextio, sjuttio, åttio. Givetvis så kommer man ju ha intressen och vänner då också, men jag tror man kan känna sig jävligt ensam. Eller så kanske jag bara är snäv i tänket eller nåt. Har dock träffat flera äldre som ångrat sig när de blivit just äldre. Som haft ett skitkul liv och inte en endaste tanke på barn eller annat, utan tvärtom känt sig kvävda av tanken, men som senare när livet går in i andra faser känt att de saknar nåt. Eller nån. Just barn. Och barnbarn.
Detta är alltså det sista stycket i inlägget med frågan om huruvida det är synd om människor som valt bort barn. Konstaterar att i inlägget finns inte något särskilt svar. Bara ett avslut med en fråga om hur det blir när man blir äldre.
En av de vanligaste och i ärlighetens namn rätt patetiska frågor som föräldrar ofta ställer till barnfria. Det är så vi bör kallas vi som valt bort barn, fria från barn på eget önskemål.
Jag tänker att svaret finns på boenden där äldre finns. Så vitt jag har förstått svämmar dessa boenden inte över av anhöriga till de gamla. Det är inte flockvis av barn och barnbarn och barnbarnsbarn som vill förgylla gamla farmors dagar.
Då undrar jag vem som är mest ledsen. Den som gjorde ett aktivt val och visste att det skulle kunna bli lite ensamt när inte barnbarn kommer. Eller den som ständigt väntar på barnbarn som inte kommer. Om man nu vill bekymra sig.
Kanske kommer några barnfria att ångra sig. Kanske ångrar sig också den förälder vars liv inte alls blev som den tänkte sig på grund av någon grej med ens barn. Man vet inte.
Men tyck inte synd om mig och andra barnfria. Vi är rätt genomtänkta. Förmodligen långt mer genomtänkta än alla de som väljer att bli föräldrar.
Och cut the crap om att barn är meningen med livet sådär generellt. Vem som än känner för att säga det. Det är en skymf mot alla barn som har en eller fler biologiska föräldrar som faktiskt väljer bort dem (främst fäder som vi vet).

 

 

3 reaktion på “Det är inte synd om människor som väljer bort barn

  1. Dessi

    Har man inga barn förväntar man sig inte besök av dessa på ålderdomshemmet. Den som är mest ensam måste vara den som har barn men som aldrig får besök av dessa.

  2. Kamilla

    Ska erkänna att en av de saker jag funderat på kring mitt beslut att inte ha barn faktiskt är vad som händer när jag blir gammal. Inte direkt om jag ska få några besök på ålderdomshemmet, mest vem som ska se till så att någon annan tar hand om mig om jag inte kan fixa det själv… Men jag har redan påbörjat lobbyarbetet för att andras barn ska känna att jag är deras ansvar när jag blir gammal, så jag hoppas det löser sig. (Vad gäller besök på äldreboendet så lär väl t.ex. syskonbarn och -barnbarn vara lika bra besökare som egna barn? Kanske bättre.)

Kommentarer inaktiverade.