I kväll utvisar Sverige människor till Afghanistan. Landet som rankas som näst farligast i världen. Ett land där många civila dör varje år, där många terrorgrupper verkar, som har oerhört många människor som flyr inom landet, där det just nu pågår allvarliga strider. Ett land där regeringen tappat greppet om stora delar. Talibanerna är på offensiven. Ett land där en minister säger att de inte kan ta ansvar för utvisade på det sätt som Sverige känner sig trygga med att de lovat i avtal. LÄS HÄR.
Jag kommer aldrig att kunna försvara detta. Aldrig kunna gömma mig bakom ett ihåligt ”Sverige har världens säkraste asylprocess” eller ”Ett nej är ett nej”.
Under dagen har jag sett rapporter om att några fått sin utvisning åtminstone tillfälligt stoppad. Det är ju gott så, då har man funnit fler skäl att titta på. Hur har de kunnat missas innan i denna o så rättssäkra process?
Mejlboxen till riksdagen fylls nu av mejl från människor som är oroade när de som kommit att bli deras anhöriga skickas till ett så instabilt land som Afghanistan. Det hade kunnat vara mina vänner eller grannar. Nästa gång kanske det är. ”Rör inte min kompis” har sällan känts mer angeläget.
Jag har inga svar till dem som inte låter som crap i sammanhanget.
Jag ser att på en av våra ministrars Facebooksidor kan de som ställer frågor relaterade till detta få svaret: ”Vill man förändra lagarna så kan man engagera sig i valfritt parti och driva på för att förändra lagstiftningen och migrationspolitiken.”
Det är förstås sant. Men jag vill ändå stillsamt hävda att inte ens som riksdagsledamot i samma parti går det att få svar på de frågor man har. Så så förbannat enkelt är det inte att engagera sig.
Se delar av Bankes Twittertråd från i går.
Det finns så många enskilda riksdagsmän som var och en för sig, som du, har insett det förkastliga i situationen. Tänk vilken kraft det vore om ni slöt er samman och bildade en tvärpolitisk grupp som tillsammans arbetade för förändring! Det vore fantastiskt!