Jag har gått genom så många bostadsområden, knackat så många dörrar, mött så många fina människor. Den här valrörelsen, förra, förrförra och på kampanjperioder däremellan.

Att möta människor på arbetsplatser, i valstugan eller i skolan är en sak. Där är inramningen ganska lika för alla.

När man går runt märks det så väl hur olika förutsättningar vi har. I går knackade jag i ett av kommunens finaste sjölägen. Stora, rustade villor. Fina bilar. Ompysslade trädgårdar. Initierade och pålästa diskussioner. Personer som har framgångsrika yrken eller är glada pensionärer. Ett mycket välmående Sverige. Ett Sverige som vi vill ha det, och som vi kanske önskar att det såg ut överallt.

Kontrasten är slitna, skitiga flerbostadsområden. Människor som inte vet om de ska rösta. Sällan några frågor om politiken. Absolut ingen upprördhet över hål i gatan eller en stängt pool där de skulle vilja bada efter bastandet. Där det inte finns en pinal för att göra hemmet lite mysigt med. Inte ens sängkläder ibland.

Vad vill jag ha sagt? Klassamhället lever och det syns. Alla måste med på resan framåt. Alla. Priset är för högt för oss alla annars.

Jag tror nämligen att de flesta som har det bra också vill att andra ska ha det. Allt annat är ju oschyst.

Att moderater också knackar dörr är väldigt bra. De borde se exakt samma sak som jag.

Linnéa Swedenmark har skrivit en ypperlig text om hur socialdemokratin är viktig för att utjämna klyftor.

”Jag kan förstå att man lockas av högerns slagord om att man är sin egen lyckas smed. Men det är bara i ett jämlikt samhälle som alla kan vara just det. I ett ojämlikt samhälle är det alltid de rikaste som får försprång. Vi är många som skulle ha förlorat kapplöpningen om det var pengar som avgjorde startnumret.”

Jag och en annan Linnéa i går när vi var ute i ett bostadsområde:

-Är det här vad folk menar när de tror politiker har det så glidigt?! sa hon.